Jag är lesbisk

När jag var runt 11-12 tänkte jag på filmer där tjejer kunde hångla med kompisar som också var tjejer och önskade att jag hade en sådan kompis. Jag visste vad bisexualitet är men vågade inte tänka att jag kunde vara bi då jag aldrig ens träffat en hbtq-person. Sakta började ordet bi finnas i mina tankar under perioder, men det var en hemlighet jag aldrig tänkte dela med mig av.

När jag var 13 lärde jag känna tre nya tjejer som jag blev bra vän med. Vi pratade om kärlek och en nämnde att hon var bi, då sa de andra två att de också var bisexuella. Något i mina tankar klickade. Jag hade träffat tjejer i min ålder som gillade tjejer. Jag hade sett tjejer som gillar tjejer representerade lite grann i media men det verkade mest vara för straighta mäns njutning. Att se en bild som inte var sexualiserad utan en person i min vardag fick mig att känna mig riktig. Som att mina känslor var på riktigt och att allt var okej.

Ryktet spred sig i klassen om att de tre tjejerna var bi. Ingen sa något elakt. Jag ville kasta regnbågar på allt och alla och skrika att jag gillar tjejer. Jag nämnde att jag kunde se mig själv med en tjej och att komma ut kändes lätt när det var till några få personer som också var hbtq. Eventuellt pratade jag öppet om det, inte som att jag rätt ut sa "jag är bi" utan om någon frågade sa jag att jag gillade tjejer.

En av tjejerna blev min bästa vän och jag var kär i henne i år. Vi blev ofta frågade om vi var tillsammans vilket inte gjorde mig något. En annan av tjejerna kysste jag på en fest på sanning eller konka. Efter det började det spridas rykten om att vi var ett lesbiskt par. Folk jag aldrig träffat förut kände mig som den lesbiska tjejen i skolan. Jag var inte redo för att så mycket folk skulle veta om denna personliga sak om mig. Jag hade tagit ett fotsteg utanför garderoben men nu hade någon öppnat dörren och dragit mig ur.

Fler av mina vänner kom ut som bi. Jag pratade med två av mina kompisar som är bi och frågade hur de visste att de var bi, att de inte var homo eller hetero trots att de bara hade gillat tjejer/killar. Jag kom på att jag hade varit så upptagen med att tänka på tjejer att jag hade helt överväga att jag kanske inte gillar killar. "Så du är lesbisk, det är okej" sa en av tjejerna. Då kom paniken. Lesbisk kändes så mycket värre än bisexuell. Tänk om jag bara inte träffat rätt kille. Som bi hade jag ju gillat killar och kunde passera som straight för släkte och vänner men det kunde man inte som lesbisk. Det tog lång tid innan jag accepterade mig själv och det är något jag fortfarande har svårt med.

Sakta började jag berätta för nära vänner när ämnet kom upp. Alla tog det riktigt bra. Sedan börjad ordet "gay" kastas runt som en nedvärderande kommentar bland killarna i klassen. För ett år sedan hade det ordet aldrig nämnts och nu kastades det runt som en frisbee i klasschatten. Jag började må dåligt och bestämde mig att hålla mig lågt. Jag vände mig mot internet som ett ställe jag kunde vara mig själv med andra som mig. Jag gjorde andra konton för att följa hbtq-sidor och personer jag pratade med.

Att berätta för främlingar på nätet kändes lätt och befriande. Att kunna finnas där för andra i min situation. Det hjälpte något otroligt. Min storebror hittade dock kontot och han har inte sagt något men jag vet att han vet. Det står att jag är lesbisk i min profil. Jag blockerade honom men det kändes som att jag blivit rånad på friheten att vara mig själv utan fördomar. Min mamma och brorsa skrattar åt hbtq-rättigheter och tror inte på trans och ickebinära människor. Mamma tror att man kan välja sexualitet. Jag har aldrig tyckt om henne och vi är inte särskilt nära men det gör ont när hon säger sådant. Nog att min bror är favoriten men det känns som om hon visste vem jag egentligen är skulle jag inte höra hemma i familjen längre.

Hemma blir jag skrattade åt om jag nämner att det är synd att folk blir misshandlade för att de är gay. Hur skulle de då reagera om de fick reda på att jag är gay. Jag har aldrig känt mig hemma hos en sådan konservativ familj och jag har inga planer att hålla kontakt med dem efter jag flyttat ut om de inte accepterar mig.

Jag hoppas att en dag flytta ut, träffa en tjej, gifta mig, skaffa katter, kanske barn och måla vårt sovrum till en regnbåge. En dag jag kan vara mig själv utan att tänka på vad som kan gå fel.

Till toppen av sidan