Sandra slutade skada sig själv

Sandra gjorde sig själv illa, hade ätstörningar och var deprimerad. Men hon tyckte inte att hon hade någon anledning att vara ledsen. Det svåraste för henne var att visa för andra hur hon egentligen mådde. I dag är hon frisk och vill hjälpa andra.

Det var på en rast i början av högstadiet. Sandra minns att hon gick in på toaletten, släckte lampan och började gråta. När rasten var slut torkade hon tårarna, tände, låste upp och gick ut på lektionen igen med sitt vanliga, glada ansikte. Så hände det igen. Och igen. Hon förstod inte varför, hon hade ju ingen anledning att vara ledsen. Ingen tragisk uppväxt. Hon hade omtänksamma och bra föräldrar, och de hade inte dåligt med pengar. Sandra hade gott om vänner och många intressen. 

Men trots att hon för det mesta var en energisk och glad person var det någonting därinne som tryckte på, en ledsen och svart klump. Det blev allt fler gråtstunder på toaletten. Hon dunkade sitt huvud i väggen och gick flera gånger till skolsköterskan och fick huvudvärkstabletter. Skolsköterskan frågade om Sandra hade problem hemma och Sandra svarade precis som det var: nej, det hade hon inte. Samtidigt önskade hon att skolsköterskan någon gång skulle fråga mer om hur hon egentligen mådde. Hon längtade efter att någon skulle hjälpa henne att förstå varför hon mådde så dåligt.

Sandra började tycka att hon var värd mindre, eftersom hon var ledsen utan anledning. En dag började hon äta i stället för att gråta. Det var ett försök att döva sina känslor. Hon åt okontrollerat och med tiden utvecklade hon en ätstörning. Hon grät, åt, kräktes och dunkade huvudet i väggen. 

När Sandra skulle börja gymnasiet, bestämde hon sig för att det skulle bli en nystart. Hon fick många nya kompisar och de hade roligt. Men på kvällarna kom gråten och hon grät sig till sömns varje natt. Hon började också skada sig själv mer och mer, utan att riktigt förstå det. Kvällen innan ett prov som hon inte hade pluggat till ordentligt, tog hon en överdos tabletter. Hon gick ut i vardagsrummet och frågade sin pappa hur farligt det var att ta tabletterna hon hade tagit. Hon insåg att hon inte riktigt förstått vad hon hade gjort. Hennes pappa skjutsade henne i snabb fart till akuten. Han undrade om hon tagit tabletterna för att dö. Men Sandra ville inte dö, hon vill bara inte leva.

Vågade inte visa hur hon mådde

Efter besöket på akuten fick Sandra åka hem med rådet att söka hjälp på ungdomsmottagningen. Hennes föräldrar fick henne att gå dit, men Sandra vågade inte visa hur hon mådde. Inte heller när skolkuratorn hjälpte henne vidare till barn- och ungdomspsykiatrin (bup), kunde Sandra prata om allt det jobbiga. Hon förstod inte vad hon skulle kunna få hjälp med, eftersom hon inte tyckte att hon hade någon anledning att vara ledsen. ”Jag vill inte utsätta dem för min gråt eftersom de ändå inte kan trösta mig”, tänkte Sandra. Hon ville bara sluta vara ledsen, men nu gick det inte att hejda tårarna ens under lektionerna i skolan.

"Jag är ledsen men vet inte varför."

En dag tog hon mod till sig. Hon tänkte att hon måste våga visa hur ledsen hon var, om någon skulle ha en chans att förstå. När hon kände att gråten var på väg under mattelektionen, sprang hon till skolkuratorn och sa att hon behövde hjälp.
– Jag är ledsen men vet inte varför. Jag mår inte bra. 

Kuratorn tog in Sandra på sitt rum, pratade med henne och sa att hon såg att allt inte stod rätt till. Hon sa också att det gick att få hjälp att må bättre. 
– Så här ska du inte behöva må. Jag tror att du är deprimerad, sa kuratorn.

Sandras pappa hade varit deprimerad som ung, så Sandra anade att det kunde vara någonting ärftligt. Hon gick till en läkare, som sa att det var en depression hon hade. Hon började ta medicin. Och familjen fick på samtal hos bup. Först när Sandra hade gått i egen terapi en tid kunde hon visa sina föräldrar hur hon egentligen mådde. Hon ville inte att de skulle ta på sig skulden för att hon mådde dåligt.

Fick hjälp att hantera sina känslor

Det var en jobbig tid. Sandra skadade sig själv och orkade inte riktigt umgås med vännerna längre. Men hennes terapeut var envis och fick Sandra att förstå att det var okej att må dåligt. Hon hjälpte Sandra att hitta andra sätt att hantera sina känslor.
– Ta en varm dusch. Hjälper inte det, ring mig. När du har gjort det kan du måla naglarna. Känns det inte bättre, så ring mig. Sätt på en film och gå och lägg dig sen så hörs vi imorgon. Så sa terapeuten. 

Sandra gick i så kallad dbt-terapi och fick ringa sin terapeut när hon behövde. Långsamt lyckades hon bli bättre. Hennes behov att skada sig själv blev mindre och mindre. 
– Jag lärde mig nya sätt att stå ut med mina känslor och blev mer och mer stolt över mig själv.

Så småningom fick hon också hjälp för sina ätstörningar på en ätstörningsklinik. Den person hon gick och pratade med där var väldigt annorlunda mot hennes tidigare terapeut. Den här gången var allting väldigt strikt med särskilda telefontider, till exempel.
– Men det var väldigt bra det också. Jag har haft enorm hjälp av båda mina terapeuter, berättar Sandra.

Hon har haft hjälp både av de konkreta sätten att hantera jobbiga känslor, och av terapin där hon lärde sig att förstå varför hon mådde dåligt.

Idag är Sandra 21 år och pluggar till sjuksköterska. Hon trivs med livet och jobbar för att hjälpa andra som skadar sig själva. 
– Jag mår bra nu och vet det finns hjälp om jag behöver.

 

Sandras tankar och tips

Sandra skadade sig själv när hon var yngre, men hon har fått hjälp att sluta. Nu mår hon bra. Här berättar Sandra om hur hon tycker att hennes liv påverkades av att hon skadade sig själv, och ger några tips till dig som känner någon som skadar sig själv.

 Jag kände mig mer värdelös

När man skadar sig själv flyr man från livet och känslorna. Det är en väldigt kortsiktig lösning, med desto längre konsekvenser. Precis när jag skadade mig, kände jag en lättnad över att jag hade straffat mig själv, att jag lyckats göra mig illa rent fysiskt. Men det förstärkte känslan av att vara värdelös. Jag förstörde allting runt mig bara genom att finnas, och nu gjorde jag också mig själv illa och kände mig ännu mer värdelös. 

Andra blir misstänksamma

Man förlorar lätt människors förtroende när man skadar sig. Lärare och föräldrar vågar inte lita på en när de har sett såren. De misstänksamma blickarna eller frågorna från människor som inte känner en kan vara riktigt jobbiga.

Det var jobbigt att dölja såren

Jag tyckte alltid att det var jobbigt att umgås om jag nyligen hade skadat mig. Då måste jag göra så mycket för att dölja det. Att sova över hos någon var svårt. Jag var tvungen att planera allt noga och byta om på toaletten för att ingen skulle märka att jag hade sår. Att följa med till stranden var inte att tala om, med all bar hud jag skulle vara tvungen att visa där. Att ha korta ärmar, klänning, shorts eller kjol på sommaren blev svårt. Allt där jag riskerade att visa sår eller ärr behövde jag undvika.  

Jag undvek nära relationer

Kärleksrelationer och fysisk närhet var svårt nog, eftersom jag inte tyckte om min kropp. Och då var det nästan omöjligt att dölja såren och ärren. Jag undvek ofta relationer. Jag tänkte att de ändå skulle ta slut, om de fick se mina sår. Det var jobbigt att hela tiden förklara. Det är också svårt för många att förstå hur man kan göra så mot sig själv, att man har gjort något mot sig själv som verkar helt sjukt för den andre.

Andra frågar varför jag har ärr

Det är verkligen inte en fördel att ha ärr. Jag pluggar till sjuksköterska nu och av hygieniska skäl måste man ha kortärmat. Man kan få frågor om ärren under resten av livet. Och man vill inte att hela världen ska veta att man har mått dåligt. 

Att vara utomlands och vistas i en helt annan kultur där självskadebeteende inte är vanligt, är också svårt. Jag kan själv oroa mig för frågorna jag kan få av barn och ungdomar, både egna och andras.

Jag sänkte min egen självkänsla

Jag tror absolut att självkänsla och självskadande hör ihop. Om man har bra självkänsla och inser att man är värdefull, då finns inte behovet av att göra sig själv illa. Jag tror att mycket av arbetet med att sluta skada sig, och motivationen till att faktiskt vilja sluta, handlar om självkänsla. I stället för att straffa mig själv kan jag i dag ta hand om mig själv om jag mår dåligt. I början fick jag tvinga mig till att göra bra saker för mig själv, eftersom jag kände för att göra precis tvärtom. 

Jag intalade mig själv hela tiden hur dålig, värdelös, ful och oduglig jag var. Därför sänkte jag min egen självkänsla, även om det var omedvetet. Jag tyckte inte om mig själv, och att jag skadade mig var en del i det.

Jag tror absolut inte att alla med låg självkänsla skadar sig. Däremot tror jag inte att någon med en väldigt stark självkänsla skulle få för sig att skada sig själv.

Sandras tips till den som känner någon som skadar sig själv

  • Det är okej att känna sig osäker. Det är aldrig fel att fråga om man tror att något inte är bra. Att finnas där och lyssna räcker långt. Man kan säga: Jag ser att du mår dåligt, kan jag göra något? 

  • Som vän eller anhörig måste man tänka på sig själv i första hand. Man kan inte ensam ta hela ansvaret för en annan människas liv och försöka vara terapeut eller behandlare. 

  • Lova bara det som går att hålla! Om du inte lyckas hålla ett löfte, för att du inte har tid eller för att du bara inte orkar, kan det uppfattas som om du inte menade vad du sa eller att du inte bryr dig. 

  • Ställ rimliga krav på den som mår dåligt. Till exempel kan du inte kräva av någon annan att hon eller han ska bli frisk. Men du kan kräva att personen försöker. Du kan till exempel säga: Om vi ska vara kompisar vill jag att du går och pratar med någon. 

  • Du ska inte behöva hålla tyst om att en vän eller anhörig mår dåligt. Kanske behöver du själv prata med någon, till exempel en kurator på skolan eller ungdomsmottagningen. Jag sa till mitt kompisgäng att det var okej att de pratade om mig och att de gick och pratade med kuratorn på skolan. 

  • Om man har vänner som också mår dåligt kanske man drar ner varandra, fast alla bryr sig och tycker om varandra. Kanske behöver man vara ifrån varandra en period. Det kan vara bra att fråga sig själv ibland hur man mår efter att ha umgåtts med sin vän. Blir jag glad eller mår jag dåligt av att ses? Testa att tillsammans gå och prata med kuratorn på skolan eller en ungdomsmottagning. Det är inte konstigt att man hittar varandra när båda mår dåligt. Men i stället för att bara prata om allt som är jobbigt och tungt, är det bättre att bestämma ”Vi ska tillsammans kämpa för att må bättre.”
 
Till toppen av sidan