Alternate Text

Rebecka utsattes för sexuella övergrepp

Under flera år utsattes Rebecka för sexuella övergrepp av sin styvpappa. Idag går hon på gymnasiet och ser fram emot att utbilda sig, resa och upptäcka världen. Det har gått två och ett halvt år sen hon bestämde sig för att berätta om vad hon utsattes för.

– Det är alltid värt att berätta och det är aldrig för sent att göra det. Först kan det kännas som att världen ska gå under men sen mår man mycket bättre. Att berätta om vad som händer eller har hänt är det bästa man kan göra. De som begår övergreppen tror att man är för rädd och inte vågar, säger Rebecka.

Berättade för sin kompis

Rebecka är uppvuxen utanför en storstad och hennes föräldrar skilde sig när hon var två år. Hennes pappa är idag omgift och när Rebecka var sex år träffade hennes mamma en ny man. Hon vet inte riktigt hur gammal hon var när övergreppen började, men minns att hon gick på lågstadiet. Ibland hände det en gång i veckan, ibland flera. Med tiden kom övergreppen att bli värre och värre.

Det som fick Rebecka att berätta om vad hon utsattes för var hennes nya vänner. Rebecka hade mobbats på sin förra skola men på högstadiet fick hon kompisar som gav henne ett ökat självförtroende.

– Jag hade aldrig tidigare haft kompisar som jag kände fanns där för mig. Jag började förstå vad som hände mig. Innan dess hade jag inte velat tänka så mycket på det.

Den första Rebecka berättade för var sin bästa kompis. Att berätta för någon fick henne att börja ifrågasätta saker. Hon tänkte att om det här var en hemlighet, måste det vara något som var fel och som inte borde få hända. Men att prata ut med kompisen gick inte riktigt.

– Hon försökte ofta skämta bort det som hänt och istället få mig att le och vara glad. Hon ville helst inte prata om det. Ändå var bara vetskapen om att hon visste och fortfarande accepterade mig väldigt stärkande. Känslan av att det fanns någon att lita på. Innan kändes det som att vara instängd i ett rum, bara han och jag, men nu var det någon mer som var där.

Fick flytta till en jourfamilj

– Om min mamma någonsin anade något tror jag att hon förträngde det. Efter att jag hade berättat för min kompis började jag äcklas mer och mer av min styvpappa. Jag förstod hur fel det han gjorde var och till slut orkade jag inte längre.

Ungefär samtidigt fick Rebecka en katt som fick en stor betydelse för henne.

– När min styvpappa skulle kela med den kände jag, nej den är min! Det behövde få finnas något som var mitt som han inte hade rört.

Det var den känslan som fick Rebecka att bestämma sig för att berätta för sin mamma.

– Den dagen glömmer jag aldrig. När mamma hade fått veta det blev hon väldigt chockad och frågade flera gånger ”är det här verkligen sant”. När hon haft lite tid på sig att förstå vad som hänt ringde hon polisen. Sen gick det fort.

Rebecka berättar att hon har svårt att minnas vad som hände sen, för allt hände så fort och var så omtumlande. Ett minne hon har är att hon sitter i en bil som hon tror tillhör socialtjänsten.

– De sa att jag skulle till ett jourhem, att jag inte kunde bo kvar hemma när han bodde där. Det som kändes svårt var att mamma stannade kvar hemma.

Polisen hade bett Rebeckas mamma att stanna kvar hemma. Hon skulle låtsas som allt var som vanligt när hennes styvpappa kom hem, för att han inte skulle misstänka någonting.

Rebecka flyttade in hos en jourfamilj och började gå till barn- och ungdomspsykiatrin, bup. Hon fick också åka till polisen på förhör och en utredning startade. Men utredningen blev senare nedlagd eftersom det inte ansågs finnas tillräckligt med bevis för att fälla styvpappan i domstol.

En person med katt i famnen.

Rebeckas mamma tror inte på henne

Även om Rebecka tyckte om sin jourfamilj trivdes hon aldrig riktigt, hon saknade sin mamma. Socialtjänsten ordnade då så att Rebecka och hennes mamma fick bo tillsammans. Till en början på olika hotell, innan de flyttade in i en av socialtjänstens lägenheter.

– Jag tror vi bodde i lägenheten i cirka ett halvår, det var jättehärligt och jag trodde allt kunde bli som vanligt. Men en dag frågade mamma om jag ville flytta tillbaka hem igen och jag gick med på det.

Rebecka och hennes mamma flyttade tillbaka till sitt gamla hus. Rebeckas styvpappa bodde inte längre i samma hus, men i ett hus precis bredvid.

– Jag gömde mig för honom hela tiden. Sen började han nästla sig in hos oss igen och till slut åt han med oss. Jag utvecklade två olika sidor, där den ena sa ”det här är fel” och den andra att ”det är kanske inte så dåligt trots allt”. Jag började intala mig att allt kunde vara som förut om jag bara låtsades som om ingenting hade hänt, och vi inte pratade om det.

Efter ett tag började Rebecka undra vad socialtjänsten egentligen visste. Hon menar att om de vetat om att hon hade flyttat tillbaka borde väl något ha gjorts. Det var hennes mamma som hade haft kontakt med socialtjänsten. Efter ett tag gick Rebecka till skolkuratorn och frågade om man kunde prata med henne om allting. När hon svarade att man kunde det, berättade Rebecka allt igen. Kuratorn kontaktade då på nytt socialtjänsten och Rebecka fick flytta till en ny jourfamilj.

– Mamma blev ledsen, hon hade hoppats att allt skulle bli som vanligt igen. Efter några månader fick jag också veta att mamma inte trodde på mig. Att hon trodde att jag hade hittat på allting, det tog hårt. Jag trodde att ens mamma alltid skulle vara där för en. Det var en hemsk känsla att få veta att min egen mamma trodde att jag ljög.

Rebeckas första reaktion var att hon inte ville ha någon kontakt med sin mamma. Men efter ett tag började hon sakna henne igen. Idag har de regelbunden kontakt. De pratar och smsar varandra, och träffas och går ut och äter ihop.

– Hon behöver inte tro på mig och jag vill träffa henne, men vi pratar inte om det här. Hon kan inte få mig att ändra mig och hon kommer aldrig få mig att bo med honom igen. Jag träffar pappa också ungefär lika mycket, men där sover jag över också då och då. Han tror på det jag säger.

Rebecka menar att hon är tuffare nu och vågar ta tag i problem. Att förneka saker gör det bara jobbigare i längden, säger hon. Flera gånger återkommer hon också till att hon är självständig på ett helt annat sätt än tidigare. Hon har även vänner som hon känner sig trygg med och litar på. Vissa vet vad hon varit med om och andra inte.

– Framför allt lever jag mitt liv på mina egna villkor nu. Det finns så mycket i livet som jag ser fram emot att få göra och uppleva.

Rebecka heter egentligen något annat.
Personen på fotot är inte samma person som i texten.  

Bra saker att tänka på:

  • Saker går att förändra.
  • Det finns alltid hjälp att få.
  • Att berätta är inte att skvallra.
  • Det är aldrig ditt eget fel att du utsätts för något som du inte vill.
  • Om du vill börja med att söka hjälp anonymt finns det mycket hjälp att få per telefon eller på nätet. Du kan skriva en fråga till Fråga UMO, till Barnens rätt i samhället (Bris) kan du ringa, mejla och chatta. Det går också att ringa till en tjejjour eller chatta på tjejzonen.se och killfrågor.se

 Om någon berättar för dig:

  • Lyssna och våga prata med personen om det.
  • Upprepa att det inte är den personens fel att det händer.
  • Stötta personen att berätta för någon vuxen. Det kan vara en förälder, personal på ungdomsmottagning, sjuksköterskan eller kuratorn på skolan, en lärare eller någon annan vuxen på som personen litar på.

Information om sidan

  • Redaktör:

    Johan Nilsson
  • Fotograf:

    Ulrica Zwenger