Alternate Text

Så gör Joanna med taskiga kommentarer

Joanna lägger 3-4 timmar om dagen på att skriva inlägg och svara på kommentarer på sin blogg. UMO träffade Joanna för att få tips på hur man kan göra när det någon är taskig mot en på nätet.

När Joanna startade sin första blogg var hon sjuk i anorexi och behövde skriva av sig.
– Det var så det började. Visst, jag har en dagbok, men det är en annan känsla i en dagbok på nätet. På något sätt vill man att folk ska veta hur man mår.

Joanna har haft sin nuvarande blogg i flera år. Där skriver hon ungefär 5-6 gånger om dagen. Hon skriver om saker som händer i hennes liv, om fester hon varit på och tips på musik som hon gillar. Men ett ämne som återkommer är hur hon blev frisk från anorexin. 

Närbild, foto på en del av ett ansikte med ett brunt öga som tittar in i kameran.


Joanna skriver mest om vad hon gör och hur hennes liv är, dag för dag.
– Om två år kanske jag skriver om nåt helt annat. Att jag har fått ett bra jobb eller har fått en egen lägenhet. Såna grejer. Just nu är jag i en sån fas i livet då jag skriver om min väg mot att bli frisk.

Joanna får ofta kommentarer på sina inlägg. Det tycker hon för det mesta är kul och peppande. Ofta får hon också stöd från sina läsare i sin kamp mot anorexin.

– Om jag skriver att jag är ful så kanske jag får en kommentar att ”nej, det är du inte alls”. Det är jätteskönt. Det är många som känner igen sig i det jag skriver. Då känner jag att jag verkligen inte är ensam. Det är inte kul att andra också har det jobbigt, men det är ändå skönt att veta att jag inte är ensam.

Försöker att inte ta åt mig

Det händer också att det kommer negativa kommentarer. Det kan vara i stil med ”du är ful” eller ”du är jättetjock”. Även om det inte är så lätt, så försöker Joanna ignorera dem. 

– I början när jag fick negativa kommentarer så blev jag jätteledsen och mådde skit av det. Men nu försöker jag tänka att de känner inte mig. Jag struntar i dem eller skrattar åt dem. Jag har blivit bättre på att hantera det. Det känns jobbigt först, men det går över efter några timmar. Jag brukar tänka att jag skriver för min egen skull, för att bli frisk. Jag skriver inte för någon annan.

Ibland sitter tyvärr någon negativ kommentar kvar i minnet ändå. En gång skrev någon en sak som Joanna tog ganska hårt. Hon mådde dåligt för det ett tag. Den gången höll hon de jobbiga känslorna för sig själv och pratade inte med någon, men numera berättar hon för sin syster och sina kompisar när sånt händer. Då kan de stötta henne. 

– Det finns alltid personer runtomkring mig som kan ge råd och stöd. För mig funkar det att prata med någon om det blir för jobbigt. Inte sitta och hålla det inom mig själv. När något är jobbigt säger jag det till någon direkt, och så får jag råd och stöd från den.

Tänk på att vem som helst kan läsa

Något som Joanna tycker känns lite läskigt med bloggandet är att personer som hon aldrig har träffat, vet vem hon är. Hon var med i en TV-dokumentär (Tonårsliv, SVT 2009) och genom den och genom bloggen har några tagit reda på vem hon är och vad hon har för telefonnummer. 

– Det är jätteläskigt att de har mitt nummer. De kan ju ge bort det till vem som helst och det känns inte bra. Jag har bett dem att radera numret, men då säger de att de lovar att inte ge det till någon. Men det spelar ingen roll. Mitt nummer är ändå mitt och det ska bara mina kompisar och folk jag har träffat ha.

Därför ger hon rådet till andra personer som bloggar eller har personliga sidor på nätet, att inte lämna ut så mycket information om sig själva.

– Var väldigt försiktig. Vem som helst kan läsa. Du ska inte skriva var du bor. Jag har inte ens skrivit mitt efternamn. Men det kan lätt bli så att man gör det. 

Joanna tycker också att man ska tänka på hur mycket man vill att folk ska veta om ens innersta tankar. Själv glömmer hon lätt bort att det faktiskt är ganska många som läser hennes blogg.

– Vem som helst kan läsa den, men jag tänker inte på det på det sättet. Jag skriver bara av mig. Då visar jag mycket av mina känslor och hur jag mår. Och så läser alla det. Då vet ju kanske folk mer om mig än vad jag vill. Men det blir så, när jag just då bara vill skriva av mig.

För Joanna har det blivit en egen stil att vara personlig, på gott och ont. Men om hon skriver något som efteråt känns alldeles för personligt, brukar hon radera det. Det räcker att ha fått skriva av sig, det behöver inte alltid synas på bloggen. 

– Att blogga är väldigt kul. Men var försiktig! Du vet aldrig vem som läser.

Information om sidan

  • Redaktör:

    Cecilia Birgerson
  • Fotograf:

    Ulrica Zwenger