– Han hade tjatat på mig ganska länge om att vi skulle ha samlag. Vi hade i princip gjort allt annat och han undrade vad det skulle göra för skillnad. Men jag hade inte haft samlag och hade bestämt mig för att vänta med det tills jag gifte mig. Den här kvällen var vi hemma hos honom. Vi hade ”hållit på” men skulle just avsluta. Vi låg nakna på en madrass på golvet. Plötsligt började han be om ursäkt för att han pressat mig, han sa att han förstod att jag inte var redo och att han älskade mig. Så la han sig på mig och stirrade på mig med en tom blick. Jag kände att något inte stämde. Då gjorde han det.
Noor och killen som var fem år äldre än henne hade varit tillsammans i fyra månader när det hände. Hon säger att hon aldrig var riktigt kär i honom men att de var häftigt med en äldre kille som gav henne blommor, bjöd på middagar och bodde själv. Dessutom hade de mycket gemensamt. Han var flykting precis som hon. Båda hade flytt från Iran till Sverige när de var barn.
Gjorde motstånd
Idag är Noor van att berätta om våldtäkten. Hon har gjort det många gånger nu, för kompisar, för kuratorn på ungdomsmottagningen och i gruppen för våldtagna tjejer som hon gått i. Och ännu fler gånger har hon gått igenom den för sig själv i huvudet. I början hade hon skuldkänslor för att hon tyckte att hon inte sagt ifrån tillräckligt. Efter hand har hon insett att det gjorde hon visst.
– Det gjorde så ont, jag sa det, jag sa att jag inte var redo och jag grät. Jag försökte kränga mig loss men slog i huvudet i ett bord. Då gav jag upp, vände bort ansiktet och fantiserade mig bort. Jag försvann på något sätt ut ur mig själv, stod vid sidan om och klappade mig själv på håret, tröstade mig själv och tänkte på hur jag skulle vilja ha det. Hur jag hade föreställt mig att det skulle vara när jag låg med någon första gången. På ett fint hotellrum med rosor och allt sånt.
Hon kom tillbaka till verkligheten först när allt var över, när hennes kille tittade på henne och frågade ”gråter du?”.
– Då var det som att han insåg, ”shit vad har jag gjort?”, han började gråta hysteriskt och jag bara kände att jag var tvungen att ta mig därifrån. Jag slet på mig kläderna. Innan jag gick gav jag honom en kram.
Svårt att bryta kontakten
Tiden efteråt var Noor arg på killen men hon träffade honom ändå en gång för att gå på bio. Det var hemskt och efteråt ville jag bara spy, berättar hon. Ändå var det svårt för henne att bryta kontakten med honom helt och hållet. När hon sa att han hade gjort henne illa vände han det till att det var hon som hade varit dum mot honom och när hon sa att hon inte ville ha med honom att göra hotade han att ta livet av sig. Det dröjde två veckor innan Noor verkligen förstod vad hon hade varit med om. Det var på en lektion i skolan. Plötsligt började hon må illa.
– Det kändes som att jag skulle spricka. Jag rusade ut ur klassrummet, satte mig mellan några skåp och började störtgråta. En kompis kom förbi och frågade vad som hänt. Först lät jag som ett litet barn, jag sa saker som ”han har varit dum, han har varit jätteelak”, men hon fick mig att berätta mer och till slut fick jag ur mig allt. Då tog hon tag i mina axlar, ruskade om mig och sa ”fattar du vad som hänt – han har våldtagit dig!”.
När Noor till slut insåg vad han hade gjort mot henne kom hatet. Samma kväll sågs hon och killen på msn.
– Han hade sin webcam på och när jag började skrika på honom, ”din jävel nu vet jag vad du har gjort?”, så hånlog han. ”Du hade ingen anledning att säga nej”, sa han och då insåg jag att han inte ens var ledsen för det han gjort. Det enda jag kände då var att jag ville döda honom.
Men det gjorde hon förstås inte. Och hon kom inte undan honom på något annat sätt heller. Eftersom Noor och killen bodde i samma område, var med i samma politiska organisation och hade gemensamma vänner stötte de på varandra i olika sammanhang. Även om flera av hennes kompisar sa till henne att de tyckte att det han gjort var skit kände hon inte att det var någon som på riktigt ställde sig på hennes sida och tog avstånd från honom. Det ledde till att Noor till slut bröt kontakten med sina tidigare vänner. Hon flyttade hemifrån, började plugga på komvux och skaffade en ny pojkvän. Men hon märkte att hon inte kunde lägga händelsen bakom sig. Vändningen kom i och med gruppen för våldtagna tjejer som hon gick i på ungdomsmottagningen.
– Det hade gått fyra år, jag hade redan tidigare fått frågan om att vara med i en sån grupp men sagt nej. Jag tänkte ”vad är det för något? Varför ska vi sitta där och älta?”
Stöd i gruppen
Trots det tog hon till slut mod till sig. Hon säger att hon var redo att börja på ett nytt liv, att det var nu eller aldrig.
– Första gången jag gick dit kändes det som om jag skulle på en jobbintervju. Jag fick intala mig själv att jag skulle tro på mig själv. När jag väl satt där försvann allt självförtroende.
Noor som annars inte har några problem med att prata var den som sist berättade sin historia.
– Jag var rädd för att de andra skulle tycka att min historia var löjlig. Att det där var väl inget eftersom det inte var det där stereotypa våldtäktsöverfallet på gatan. Det var ju ändå en pojkvän och jag låg ju där naken. Men alla hade så olika historier. Om jag la alla i en vågskål skulle jag inte kunna säga vilken som var värst, mest traumatisk, alla historier var lika skräckinjagande.
Gruppen som leddes av en kurator och en barnmorska på ungdomsmottagningen blev verkligen en nystart för Noor. När hon pratar om vad de gjorde där och om de andra tjejerna i gruppen lyser hon upp och orden rinner ur henne. Den fick henne att våga berätta saker som hon inte ens erkänt för sig själv tidigare.
– Vi blev så tajta, vi pratade om allt. Samtidigt fick vi inte ha någon kontakt utanför gruppen så länge den pågick. Det var bra men svårt. Jag vet inte hur det hade gått annars, vad vi tagit oss för. Om en blind leder en blind så hamnar till slut båda i gropen. Istället fick vi hjälp att bearbeta allt som kom upp när vi var där.
Hon berättar om en övning de gjorde i gruppen. Alla fick rita hur det såg ut på platsen där de blev våldtagna. Noor gjorde en detaljerad bild av rummet, madrassen och de orangea ikealakanen som fortfarande gör henne spyfärdig när hon ser dem. När teckningarna var klar fick de bränna upp dem.
– Vi var helt i extas. Vi stod och hejade på varandra och adrenalinet pumpade. Det blev så symboliskt!
Vägrar bli illa behandlad igen
Idag har Noor flyttat från området där hon bodde när våldtäkten skedde. Hon pluggar på universitetet och är aktiv i studentkåren. Hon mår bra, njuter av studentlivet, att träffa killar och att ha sex. Det enda hon kan gräma sig över är att hon aldrig anmälde våldtäkten. Hon har funderat mycket på det säger hon, men av flera anledningar blev det aldrig av. Dels var hon rädd att folk skulle viska bakom hennes rygg, dels att de skulle tycka synd om henne, men framför allt var hon rädd för att hon kanske inte skulle bli trodd.
– Det värsta hade varit om det inte gått vidare. Man läser ju om sånt i tidningen hela tiden.
Men för en vecka sen hände någonting som hon säger är väldigt viktigt för henne.
– Jag hamnade i tvist med en resebyrå. Chefen där var så oförskämd, han ljög för mig och kallade mig saker. Jag blev så arg och när jag berättade för mina föräldrar sa de att jag skulle polisanmäla honom.
Så det gjorde hon, trots att hon var rädd för att polisen skulle tycka att hon var löjlig. Och hon är glad när hon berättar att hon blev bemött med respekt av personen som tog emot hennes anmälan.
– Jag bryr mig inte om mannen får något straff, bara att han får ett brev om att han är polisanmäld räcker. Ingen ska någonsin få behandla mig illa igen och komma undan med det.
Noor heter egentligen något annat. Anledningen till att hon inte vill gå ut med sitt riktiga namn är att hennes föräldrar inte vet om att hon blivit våldtagen.
