Alternate Text

UMO frågade: Har du blivit mobbad?

UMO frågade Har du blivit mobbad? Vad gjorde du då? Här är några av de svar vi fick.

Rör inte min syster!

Det började med att dom sa "Är det Halloween redan?". Jag brydde mig inte. En del av min image var ju också att jag inte brydde mig ett skit. Men sedan fortsatte det, "Kolla ett spöke".

Visst, jag kanske inte brydde mig utåt, men till slut tog jag åt mig. Dom skrek "emo" så fort dom såg mig. Och det blev värre. De slog mig aldrig på riktigt, men att veta att man när som helst kunde träffa på fyra killar som knuffar in en i väggar, krokar eller vassa föremål, var inte trevligt. Jag hatade dom så mycket och mådde dåligt.

Jag pratade med mamma och pappa. Vi pratade med mina lärare och rektor. Dom pratade med killarna. Det hjälpte inte. Det blev bara värre. Det var varje dag nu. Jag sa till dom några gånger att lägga av, men fick alltid samma sak till svar: bara ett flin.

En gång var det fest hemma hos en klasskompis. Jag och min pojkvän var där tillsammans med ett par kompisar. Även killarna som var elaka mot mig var där. Jag och mina kompisar gick efter 20 minuter och vi tog sönder en av killarnas moped på vägen.

Jag fortsatte att behandlas illa tills det hände en grej. Jag har varit med om mycket, men det är en grej som gjort mig mest arg. Min syster kom till mig och berättade ”Du vet han killen som brukar hålla på med dig. Han kallade mig emo idag och slog upp en dörr på mig." Jag blev fly förbannad, riktigt arg. Mig kan dom hålla på med, men att dom gick på min syster det klarade jag inte av. När jag fick tag i killen som gjort så mot henne så fick han en så rejäl utskällning att han tappade hakan. Efter det så höll dom aldrig på igen. Ingen går på min syster ostraffat.

Mobbad för min hörselskada

Jag har varit utsatt för mobbning på grund av min hörselskada. Jag blev retad för att jag inte hörde och ofta sa "va". Jag blev även förföljd av två tjejer i klassen. Jag var ensam och vågade inte säga eller göra något utan höll tyst om att detta pågick. Jag var i min egna lilla värld istället. Det kändes jättehemskt att vara själv och bli retad och förföljd.

Jag fick dålig självkänsla och självförtroende. Det sitter i än idag, trots att det är över 10 år sen det hände. Som person är jag osäker och vet inte riktigt vem jag är än idag. Jag är på god väg tillbaka, men det sitter fortfarande i. Det är svårt att ta kontakt med nya människor för att jag är rädd för att inte höra och bli dumförklarad.
 
Jag lät mobbarna reta mig och gjorde ingenting. Jag var bara tyst och struntade i dem. Hela tiden tog jag åt mig, men höll det inom mig. Jag önskar att jag hade vågat säga emot eller be om hjälp. Eller att någon såg och kunde hjälpa mig. För jag själv vågade inte göra något mer än att vara tyst och vara för mig själv. De tips jag har är att försöka prata med någon om hur man känner, det finns säkert någon man har förtroende för och kan berätta vad som händer. Kanske en kompis? Farmor? En vän på nätet? Mamma? Ett syskon? Ja, säkert finns det någon!

Underbart med rosa hår

Under hela fyran och femman var jag utstött. Jag hade inga riktiga kompisar. I slutet av femman och i sexan hade jag äntligen funnit mina underbara vänner. Som jag fortfarande har kvar och som jag älskar.

Under en period i sjuan och åttan fick jag för mig att jag skulle färga håret rosa. Det var helt underbart! Men jag fick utstå många kalla blickar och hårda ord. Jag förstod då att mobbare egentligen är väldigt små personer. Om man svarar tillbaka och inte låter dom trycka ner en så har de inget att komma med. Till slut berättade jag för en lärare om mobbningen och den upphörde.

Tips på vad man kan säga tillbaka

Jag har alltid sagt ifrån och inte låtit någon köra med mig. Klart att jag har fått elaka ord efter mig när jag var yngre, i stil med ”fy vad ful du är” eller ”åh, kolla där går fula tjejen”. Men jag kände inte dom så det rörde mig inte speciellt mycket. 

Det bästa man kan göra i en situation där man känner sig utsatt är att slå eller bita tillbaka. Man kan ju alltid kontra en elak kommentar med "jaså, du tycker så, vad tråkigt att du inte har något bättre att bry dig om" eller "utveckla ditt resonemang" eller något liknande. Man kan också prata med en vuxen.

Nedbruten, men på väg att bli starkare

När jag var liten var jag kraftig. Bara det är en anledning för de flesta barn att mobba, men till råga på allt var jag också väldigt "töntig", det vill säga duktig i skolan, skötsam och snäll. Jag har alltid uppfattats som äldre än vad jag faktiskt är, så många tyckte nog att jag var lillgammal och alla fröknars och föräldrars gullegris. 

Jag uppfattades som väldigt stark av omvärlden, eftersom det verkade som om jag inte brydde mig att jag blev mobbad och retad. Men undermedvetet brydde jag mig. För att få höra såna här saker lämnar ingen oberörd.

Eftersom jag var van att inte passa in eller att få vara med, vågade jag inte tycka och tänka själv. När någon var med mig var jag så rädd att bli lämnad, så jag tog reda på vad personen tyckte innan jag uttryckte mina åsikter. Jag vågade till exempel inte säga "åh, den där låten är bra!" innan den andra hade visat sin åsikt. Det har tagit mig väldigt lång tid att våga börja ha egna uppfattningar om saker. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att försöka undersöka vad en person tycker innan jag uttalar mig.

En annan sak som sitter kvar är känslan av att vara ful och otillräcklig. Jag avskyr fortfarande att prova kläder, bli fotograferad eller filmad, och har jättesvårt att ta komplimanger. Jag tycker fortfarande att jag är mycket fulare och tjockare än alla andra i min omgivning, trots att är en obefogad tanke.

Så här i efterhand önskar jag att jag hade pratat om mina problem när jag mådde dåligt. Man ska inte hålla sådana här hemska saker inom sig. Det slår tillbaka när du minst anar det. Det är svårt att glömma kränkningar och elakheter. Det finns två alternativ: försöker du tränga undan dem kommer de att bryta ner dig, men bearbetar du dem kommer dina upplevelser att stärka dig som person.

Sedan jag fått hjälp av den jag pratar med och som jag litar på, har jag vågat se tillbaka på vad som hände och börjat kämpa för att lämna det bakom mig. Jag har blivit starkare. I och med att jag försonas med mig själv, har viljan vuxit inom mig att hjälpa andra i samma situation. Jag och några klasskamrater har till exempel ordnat en temadag om mobbning.

Kom ihåg: prata med någon, det finns ALLTID de som vill hjälpa dig. Våga prata om det. Det lättar något så oerhört. Vet du inte vem du ska vända dig till, ring till BRIS. De finns för dig. Du förtjänar allt det bästa. Det är inte dig det är fel på, det är de som behandlar dig illa.

Information om sidan

  • Redaktör:

    Mia Faber