Joanna, 19, lägger 3-4 timmar om dagen med att skriva inlägg, svara på kommentarer och fixa med annat på sin blogg. En del tid går också till att kolla andra bloggar, hänga på Facebook och mejla. UMO träffade Joanna för att prata om varför hon bloggar och för att få tips på hur man kan hantera jobbiga situationer på Internet.
Joanna startade sin första blogg i oktober 2007. Hon var då sjuk i anorexi och behövde skriva av sig.
- Det var så det började. Visst, jag har en dagbok, men det är en annan känsla i en dagbok på nätet. För på ett sätt så vill man att folk ska veta hur man mår.
Joanna har haft sin nuvarande blogg sedan april 2008. Där skriver hon ungefär 5-6 gånger om dagen. Hon skriver om saker som händer i hennes liv, om fester hon varit på och tips på musik som hon gillar. Men ett ämne som återkommer är hennes väg till att bli helt frisk från anorexin. För Joanna är det hur hennes liv ser ut dag för dag som avgör vad hon skriver.
- Säg om två år; då kanske jag skriver om nåt helt annat. Att jag har fått ett bra jobb, att jag har fått en egen lägenhet. Såna grejer. Just nu är jag i en sån fas i livet då jag skriver om min väg mot den friska sidan.
Joanna har flera läsare och hon får ofta kommentarer på sina inlägg. Det tycker hon för det mesta är kul och peppande. Ofta får hon också stöd från sina läsare i sin kamp mot anorexin.
- Ifall jag skriver att jag är ful så kanske jag får en kommentar att ”nej, det är du inte alls”. Feedback. Det är jätteskönt. Och det är många som känner igen sig i det jag skriver. Det är liksom shit, jag är verkligen inte ensam. Det är inte kul att folk känner igen sig i det jag skriver, men det är skönt att veta att jag är verkligen inte ensam.
Det händer också att det kommer negativa kommentarer. Det kan vara i stil med ”du är ful” eller ”du är jättetjock”. Även om det inte är så lätt, så försöker Joanna ignorera dem.
- I början när jag fick negativa kommentarer så blev jag jätteledsen och mådde skit av det. Men nu försöker jag tänka att de känner inte mig och de har säkert aldrig träffat mig. Jag ignorerar dem och skrattar åt dem. Varför skriva nåt sånt? Visst, jag tar åt mig, men jag har blivit bättre på att hantera det. Det känns jobbigt först, men det går över efter några timmar. Jag tänker att jag skriver för mig själv, för att bli frisk. Jag skriver inte för någon annan.
Ibland sitter tyvärr någon negativ kommentar kvar och gnager ändå. En kommentar tog Joanna ganska hårt på och hon mådde dåligt ett tag. Den gången så höll hon de jobbiga känslorna för sig själv och pratade inte med någon, men numera tar hon stöd hos sin syster och sina kompisar när sånt händer.
- Det finns alltid personer runtomkring mig som kan ge råd och stöd. Som kan få mig tillbaka till verkligheten. För mig funkar det att prata med någon om det blir för jobbigt. Inte sitta och hålla det inom mig själv. När jag känner mig obekväm så säger jag det till någon direkt och så får jag råd därifrån.
Något som Joanna tycker känns lite läskigt med bloggandet är att personer som hon aldrig har träffat vet vem hon är. Hon har tidigare varit med i en TV-dokumentär (Tonårsliv, SVT 2009) och genom den och genom bloggen är det folk som har tagit reda på vem hon är och vad hon har för telefonnummer.
- Det är jätteläskigt att de går runt och har mitt nummer. De kan ju ge bort det till vem som helst och det känns ju inte bra. Jag har bett dem ta bort det, men då säger de ”jag kommer inte ge det till någon”. Men det spelar ingen roll. Mitt nummer är ändå mitt och det ska bara mina kompisar och folk jag har träffat ha.
Därför ger hon rådet till andra personer som bloggar eller har personliga sidor på nätet att inte lämna ut så mycket information om sig själva.
- Var väldigt försiktig. Vem som helst kan läsa. Man ska inte skriva vara man bor, jag har inte ens skrivit mitt efternamn. Men det kan lätt bli så att man gör det.
Joanna tycker också att man ska tänka på hur mycket man vill att folk ska veta om ens innersta tankar. Själv glömmer hon lätt bort att det faktiskt är ganska många som läser hennes blogg.
- Vem som helst kan läsa den, men jag tänker inte på det på det sättet, utan jag skriver bara av mig kan man säga. Och så läser alla det. Då vet ju kanske folk mer om en än vad man vill. Men det blir så, när man är inne i den där stunden och bara vill skriva av sig. Jag skriver mycket om mina känslor, hur jag mår, och då blottar jag mig själv jättemycket.
För Joanna har det blivit en egen stil att vara personlig, på gott och ont. Men skriver hon något som efteråt känns alldeles för personligt så brukar hon radera det eller inte publicera det alls. Det räcker att ha fått skriva av sig, det behöver inte alltid synas på bloggen.
- Att blogga är väldigt kul, men var försiktig. Man vet aldrig vem som läser.
