Alternate Text

Lugna andetag

Det bränner i halsen när jag sväljer den bruna sörjan. Fan, det är äckligare än jag väntat mig. Jag brukar inte dricka på fester men idag så bryr jag mig faktiskt inte. Det är nog en hel del beroende på att jag är femton år och mina föräldrar sätter alldeles för hårda krav på mig.

Så klart tröttnade jag, hängde med på någons fest, och nu sitter jag här med en flaska fylld av en illaluktande sörja som består av folköl, vodka och något annat. Kanske desinfektionsmedel. Inte fan vet jag. Jag sätter mynningen vid läpparna och häller ner ännu en klunk. Kniper ihop ögonen när jag sväljer. Musiken dunkar i mitt huvud och det bubblar i min mage. 

"Vi kör sanning eller konka" skriker Anna, en tjej i samma klass som jag. Hon slänger med sitt blonda hår och skakar på en tom pet-flaska. En suck slipper undan mig när jag blir uppdragen och medsläpad.

"Kom igen. Det är ju kul för fan." säger den så kallade 'gangstern'. Han har gått om tre år och är enorm. Han har snaggat hår och svarta tatueringar på sina armar. Det är Joel, och han är nästan nitton. Alla tjejer dreglar över honom trots att i en IQ-tävling mellan honom och en mullvad skulle antagligen mullvaden vinna.

Jag dimper ner på golvet. Bredvid sätter sig Sofia, ännu en Anna-wannabe i min klass. Sofia är Annas följeslagare, hon är som en skugga som övervakar Annas minsta vink. 

"Såja. Reglerna är: inga regler! Då börjar vi." säger Anna och snurrar på flaskan. Jag himlar med ögonen när flaskan stannar på Carl och han tvingas slicka på någons sko. Min hand höjer flaskan mot munnen igen och jag tittar bort från spelet medan jag dricker. Plötsligt avbryts jag, för alla killar börjar säga "åh" och "kom igen nu då". Någon har tvingat Stella att kyssa Mia. Jag ser lite halv-intresserat på. De lyckas, och jag börjar vända mig bort igen när jag hör Stellas röst. 

"Jag utmanar DIG att kyssa…" hon pekar i en riktning som får mitt hjärta att bulta, för där sitter Oskar. Antar att det var han som sa åt Stella att kyssa Mia, "Viktor!" utbrister hon sedan triumferande. Jag blir kall och stel i hela kroppen. Vågar inte se åt Oskars håll. Åh och ja, Oskar är en kille som jag glott på sedan två år tillbaka. Jag vet till exempel att han är adopterad, han har gyllenbrun hud, sandfärgat hår, ögon som är någon sorts blandning av orange och brunt. Jag vet att han har massa muskler på kroppen. Jag vet att han älskar solsken och havet. Och det som jag inte vågar erkänna. Det som jag knappt ens vågar tänka. Så fort jag gör det kommer skulden och ordet "bögjävel". Om jag tänker på honom (på t.ex. natten) får jag stånd. Herregud. Jag tänkte det. 

"Seriöst?" säger Oskar. Jag kan riktigt höra sommarens solsken i hans röst. Han har höjt ena ögonbrynet och ser en aning skeptisk ut.

"Kom igen. Jag fick ju kyssa en tjej." säger Stella missnöjt.

"Asså, det är inte något större problem att kyssa en kille", säger Oskar, vilket följs av en massa åh-anden och fniss. Han skrattar lite innan han fortsätter. "men… asså… Viktor?" det tar en sekund extra för mig att inse vad han sagt. När jag förstår, så sjunker mitt hjärta som en sten ända ner i magen. Jag vet att folk tycker jag är konstig, men det här känns annorlunda. Mitt ansikte blir varmt och mosigt och jag kan känna gråten komma. Mitt ansikte har jag vänt neråt medan jag ställer mig upp, långsamt. Jag pressar fram ett halvbra leende, och mumlar något i stil med:

"Öh… ska bara… gå och ta lite luft." Sedan vänder jag på klacken och skyndar därifrån. Innan jag ens kommit utanför dörren strömmar tårarna ner för mina kinder. Just nu har jag tur att jag är ganska kort, det blir svårare för andra att se mitt ansikte om jag böjer det neråt.

Utomhus är det svalt. Jag bölar som en unge. Mina händer trycker jag mot bröstet, som om det skulle göra smärtan mindre. Efter några minuter avtar gråten i styrka. Jag torkar mig i ansiktet med baksidan av handen och lutar ryggen mot trädet i någons trädgård. Vems hus detta är förblir ett mysterium. Jag suckar djupt och ser mot himlen. När jag kisar kan jag se några stjärnor svagt. Min hand griper tag hårt om en tuva gräs. Jag sliter upp den och kastar grässtråna omkring mig. Jag skulle inte ha kommit hit.

 "Öh… Viktor?" hör jag en raspig röst säga. Det är en röst fylld med solsken. Jag vet alldeles för väl vem det är.
"Mm." säger jag försiktigt utan att titta upp.
"Får jag sitta här?" frågar Oskar.
"Visst." mumlar jag till svar. Han sätter sig ner bredvid mig. Jag tittar bort. En pinsam tystnad lägger sig.
"Vad… var det som hände där borta?" säger Oskar plötsligt. Jag rycker till.
"Nej, inget. Det var inget. Som jag sa, jag behövde ta lite luft." säger jag och hoppas att det inte ska vara alldeles för lätt att se igenom min lögn. Då känner jag en varm hand på min kalla axel.
"Men herre-GUD! Du är ju iskall!" utropar Oskar.
"Jaha." säger jag och låter min blick möta hans för en sekund. Det är en dålig idé, jag börjar hänga med huvudet direkt. På något sätt önskar jag att han kunde ta bort sin jäkla hand ifrån min axel, och bara låta mig vara. Men sidan av mig som är fylld av lust, sex, vill att han aldrig ska ta bort den.

"Vad är det med dina ögon?" säger Oskar plötsligt. Förvånat ser jag in i hans ögon igen. Han håller kvar den och granskar mitt ansikte noggrant. Jag känner hur jag rodnar.
"Det är rött under dina ögon. Och dina ögonfransar ser blöta ut." påpekar han.
"Eh… ja…" slingrar jag mig och ler stressat medan jag tittar snett uppåt.
"Har du… gråtit?" utbrister Oskar. Jag sväljer och min strupe ger ifrån sig ett sådant där gulp-ljud. Jag har ingen aning vad jag ska svara.
"Nä…" mumlar jag. Då känner jag hur hans hand flyttar sig ifrån min axel till min hals. Jag drar efter andan.
"Vad är det för fel på dig?" mumlar Oskar och kommer hur. Nära. Som. Helst. Med sitt ansikte. Min puls ökar som fan och innan jag ens fattat vad som händer, trycker Oskar sina läppar mot mina. Mina ögon är uppspärrade i chock. Sedan mjuknar jag av någon konstig anledning. Jag är helt slapp i kroppen. Sakta stänger jag mina ögonlock. Oskar verkar märka detta. Det som förut bara var en puss, blir nu… ja, vad ska man säga, en kyss.

Jag vågar inte göra något mer än att hålla munnen så stängd som möjligt och följa med i Oskars rörelser. Hans hand flyger upp till min nacke, och sedan min käke och kind. Mitt huvud bultar, det är nästan som panik. Min hjärna går på högvarv. Plötsligt så bryter han det hela. Det är nästan som att han ryggar tillbaka. Vi är båda andfådda. Oskar torkar sig för munnen. Jag kniper ihop ögonen så hårt jag kan, och drar in benen mot kroppen. Jag sätter hakan på knäna och kramar benen hårt. När jag öppnar ögonen igen väntar jag mig att Oskar ska ha försvunnit, men han sitter kvar. Han ser förvånad, kanske till och med lite rädd ut. Han drar efter andan.

"Du…" börjar han. Jag bereder mig på skällsord, avsmak. Men det kommer inget sådant. Han sitter bara tyst och tittar på mig. Jag ställer mig upp.

"Asså, ledsen för det där. Jag ska nog… jag ska nog gå nu." min röst skälver nästan omärkligt till men jag svär inombords för det. Sedan vänder jag mig om och ska gå när en hand griper tag om min handled.
"Är du bög?" hör jag Oskars röst.
"Eh… jag vet faktiskt inte…" min röst dör bort.
"Är du… attraherad eller vad man säger… av MIG?" frågar han sedan. Jag rycker på axlarna. Mina kinder bränner.

"Varför kysste du mig?" häver jag ur mig istället för att svara ordentligt.
"Jag… jag vet inte." svarar han.
"Var det inte mig det var fel på? Den du tyckte var för konstig för att kyssa. Ens i ett spel." min röst låter sårad och anklagande. Jag lyckas inte hejda det.
"Det tycker jag inte alls…" försöker han. Jag fnyser.
"Det var inte så det framgick precis." säger jag.
"Viktor…" suckar Oskar.
"Släpp mig." mumlar jag. "Släpp mig." upprepar jag lite högre. Istället för att släppa taget, hårdnar hans grepp. Jag fnyser igen.

"Varför släpper du inte? Det är inte så jävla kul om du tror det. Det här är inget roligt skämt. Jag skulle uppskatta om du la av." min röst är arg. Jag har inte lust att få mer skit för att vara bögig än vad jag redan får.
"Vad menar du? Det är inget skämt!" utbrister Oskar. Jag blir arg på riktigt.
"Låt mig vara!" fräser jag och vänder mig mot honom. Han ser undrande ut. En impuls griper tag i mig. Kanske för att hans ansikte är så vackert, så nära, kanske tror jag att jag aldrig kommer att få en chans som denna igen. Jag lägger min lilla, kalla hand med de smala fingrarna på hans kind. Mellan pekfingret och långfingret är hans öra. Mina fingrar gräver sig ner i det tjocka, sandfärgade håret. Verkligheten hinner ifatt mig och jag släpper chockat taget. Min arm hänger slappt mot sidan. Jag böjer ner huvudet och ser i marken. Mina axlar slokar.

"Jag… är ledsen. Jag borde inte ha gjort så." rösten är tjock av gråt. Då drar Oskar mig emot sig. Jag snubblar förskräckt in i honom, känner hans hårda bröstkorg och hur hans hjärta bankar därinne. Han virar sina armar hårt om mig. Jag vänder blicken upp mot hans ansikte. Oskar ser allvarligt in i mina ögon.
"Jag tycker inte alls att du är… konstig. Vet fan inte varför jag sa så." säger han. Jag skruvar på mig, vrider mig i hans grepp.
"Släpp mig, snälla. Jag…" försöker jag.
"Jag vill inte. Men om du verkligen inte… om du verkligen vill att jag ska låta dig vara…" hans röst tystnar. Sakta låter han sina armar glida bort från mig. I ren panik trycker jag mig hårdare mot honom. Oskar släpper ut ett andetag och griper tag i mina axlar. "Kom." säger han kort.

Inne i ett låst rum på övervåningen av mysterie-personens hus ligger jag på en säng. Jag kommer inte ihåg hur jag kom hit, och just nu… personen som jag älskat, som jag drömt om i två år, är här också. Jag särar på läpparna och våra tungor möts. Oskar trycker sig mot mig. Han är ganska tung, men det är inte så farligt. Han har båda händerna i mitt hår. Jag har mina händer runt hans rygg. Mitt hjärta bultar så hårt att jag är säker på att han hör det. Det bultar i mitt underliv, det gör nästan ont. Oskars hand glider över min bara bröstkorg och mage. Han börjar knäppa upp mina byxor. Jag känner mig rädd, men också lättad. Hans hand glider ner i mina uppknäppta byxor och hela jag ryser av välbehag.

Smärta. Jag stönar högt och kniper ihop ögonen. Kastar huvudet bakåt och stönar igen. Det är nästan så jag skriker. Mina händer kniper hårt om Oskars armar. Han stönar också. Plötsligt slutar det göra ont, det känns skönt istället.

Någon gång efter detta somnar jag. Jag vet att det känns tryggt, jag har Oskars arm runt mig. Det är varmt och mysigt. Jag orkar inte tänka på någonting, jag är helt dåsig och slutkörd. Oskar har sina läppar mot min nacke och det kittlar lite lätt när han andas ut. Jämna andetag. Lugna andetag.

AAB