Marie, som idag är 30 år, fick veta att hon har Aspergers syndrom när hon var 24 år, men då hade hon undrat länge varför hon känt sig annorlunda. Idag vet hon varför det tar mycket energi för henne att ta in information och att göra saker som kanske är enkla för andra. Och varför hon sällan känner att hon har något gemensamt med andra.
Maries största intresse är språk. Hon har väldigt lätt för grammatik och har pluggat sju språk. Hon har fått användning av sina kunskaper eftersom hon har rest mycket, och både har pluggat och jobbat utomlands.
Skolan
I skolan var Marie bara intresserad av att lära sig språk.
- Mer för min egen skull än för betygens, så jag brydde mig inte om att göra läxor. I andra ämnen gick det dåligt, eftersom de inte intresserade mig. Vissa ämnen, till exempel gymnastik, tyckte jag var hemska.
Marie kände inte att hon hade samma intressen som andra barn, och hon hade nästan inga kompisar. I grundskolan var hon mobbad, och hon upplevde inte att lärarna gjorde särskilt mycket åt det.
- De verkade tycka att det var jag som var problemet. En del lärare försökte hjälpa, men de flesta verkade tycka att jag var för annorlunda.
Svårt att bli vuxen
Efter gymnasiet hade Marie några olika jobb, på förskola och i affär, och hon flyttade hemifrån. Men alla nya krav blev för stora.
- Att bli vuxen var svårt. Det innebar mycket ansvar och förväntningar som inte stämde överens med hur jag funkade. Jag orkade inte sköta både jobb och ett hem, jag blev så trött. Jag kände att jag misslyckades.
Så vid ett tillfälle bestämde hon sig för att kämpa, för att lyckas med något. Hon sökte till lärarutbildningen och började plugga. Men hon orkade inte koncentrera sig på lektionerna, och det gick inte att samtidigt ta hand om sig själv och hemmet.
- Jag klarade inte att tvätta, städa och laga mat, fast jag verkligen försökte. Jag blev deprimerad.
Tog kontakt med en psykolog
- Eftersom jag kände mig annorlunda och var deprimerad gick jag till en psykolog. Hon tyckte att jag skulle genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Det kändes hoppfullt från början, även om jag fick vänta ett tag på att utredningen skulle börja. Det kanske fanns en förklaring till mina problem.
Utredningen innebar flera steg. Det var bland annat frågor och tester. En läkare pratade också med Maries föräldrar om hur hon var som barn.
Positivt med besked
Till slut fick Marie veta att hon hade Aspergers syndrom, och det kände hon sig glad och tacksam för.
- Det var skönt att veta att jag inte var lat, utan att det fanns en förklaring till varför det inte funkade med sånt som städning och disk. Det förklarade också varför jag nästan aldrig hade känt att jag hade något gemensamt med andra. Kanske hade jag hoppats på att få höra att jag hade något som man kunde bli botad från, att jag skulle bli som andra. Men det var ändå mest positivt att få veta att det var Aspergers.
Hjälp hemma
I och med diagnosen fick Marie också hjälp enligt LSS. Hon har så kallat boendestöd, som innebär att hon får hjälp med disk, matlagning och att hålla ordning hemma några gånger i veckan. Hon har också hjälp med städning hemma från Hemtjänsten.
Planerar varje dag
Marie brukar planera vad hon ska göra varje dag, oftast en hel vecka i förväg. Hon tycker att det är jobbigt om hon inte vet vad hon ska göra.
- Jag skriver i kalendern vad jag ska göra varje dag, och varje kväll tänker jag igenom nästa dag. Till exempel brukar jag bestämma vad jag ska ha på mig och vad jag ska äta. När jag var yngre kunde jag glömma bort att äta, men nu är jag bra på att påminna mig själv.
Säger aldrig något hon inte menar
Något som Marie tycker är typiskt för Aspergers syndrom, är att hon är pålitlig. Kompisar och andra kan lita på att hon aldrig ljuger och att hon alltid håller löften.
- Jag är ”bokstavlig”; jag uttrycker mig väldigt exakt och säger aldrig något jag inte menar. Mina kompisar kan också lita på att jag alltid är punktlig och kommer i tid.
En annan egenskap är att Marie har svårt för sociala koder och ”regler”. Men hon har förstått att det också kan vara kan vara något positivt.
- Vänner och andra berättar saker för mig som de inte skulle säga till någon annan. Jag är aldrig dömande och jag blir inte förvånad. Det verkar en del tycka är skönt.
"Menar du allvar eller skämtar du?”
Marie har varit med om en del missförstånd och problem på grund av sin funktionsnedsättning. Till exempel för att hon alltid ler och ser glad ut.
- Jag har förstått att det inte alltid passar, till exempel om man berättar något sorgligt. Men att se glad eller ledsen ut kommer inte automatisk för mig, som det gör för andra.
Hon har också svårt att tolka andras röstläge. Därför vet hon inte alltid om en person menar allvar eller skämtar. Hennes strategi är då att fråga ”Menar du allvar eller skämtar du?” Eftersom andra också verkar ha svårt att förstå om hon skämtar eller inte, gör hon själv bara det med kompisar.
Brukar berätta för andra
Marie brukar berätta för andra att hon har Aspergers syndrom. Många blir förvånade.
- Ofta får jag kommentarer som ”Du måste ha en mild form”. Eller så kan någon säga att ”Alla tycker att det är jobbigt att städa ibland”. Sånt kan göra mig irriterad och det visar på att många inte vet så mycket om Aspergers syndrom. Många har också felaktig kunskap och tror att Aspergers syndrom innebär man är osocial och inte kan känna empati. Men så är det inte.
Därför jobbar Marie ibland med att prata om Aspergers syndrom, både för ungdomar och vuxna. Hon har träffat många som har Aspergers, och säger att alla inte är lika tacksamma som hon var över att få diagnos.
- Särskilt tonåringar verkar tycka att det är jobbigt. Att få diagnos som barn eller vuxen verkar lättare.
* Marie heter egentligen något annat.
