Carolina är 22 år. Sen hon var liten har hon tänkt på hur hon är och ser ut och kämpat för att passa in. Nu för tiden tycker hon att hon gör det.
– Jag är jag och det är okej. Jag är inte som alla andra, men det är ingen annan heller. Jag accepterar de bitar av mig själv som jag har känt mig annorlunda för. Och jag är inte längre orolig för att allt ska gå åt helvete.
Fick skäll hemma
Carro växte upp med sin lillasyster, mamma och styvpappa. Det var mycket bråk hemma, och Carro kände sig inte viktig eller sedd. Det var ett ”ingenmansland”.
Den uppmärksamhet hon fick var skäll och klagomål för att hon var slarvig och tankspridd.
– Jag straffades för mitt hyperaktiva, klumpiga beteende, och fick höra att jag gjorde fel och var jobbig. Även när jag hade gjort något bra fanns det ett ”men”, något att skälla på. Mamma hotade med att jag skulle flytta till fosterhem, och jag undrade ofta varför jag inte dög.
– Jag ville inte göra mamma ledsen eller besviken, och försökte verkligen att hålla ordning och att göra saker rätt. Men något blev alltid fel, och jag tänkte ofta ”Fan, fan!”. ”Varför hade jag glömt spisen på?” ”Hur kunde jag glömma att låsa dörren?” Jag kunde inte förklara.
Skolan
I låg- och mellanstadiet var Carro duktig i skolan. Genom att till exempel få alla rätt på prov fick hon synas.
– Men jag hade svårt med kompisrelationer som barn. Jag hade dålig koll på hur man tar kontakt och hur hårt man tar på någon. I lågstadiet hade jag kompisar, men i fyran blev jag utanför. Klasskamraterna sprang när jag kom, och ingen ville vara med mig på idrotten eller sitta med mig i matsalen. Jag började tänka mycket på hur man skulle vara för att bli omtyckt.
– I sexan kom jag i kontakt med skolans kurator och det kom fram att jag var ensam. Lärare och kuratorn pratade med dem som var elaka, en och en. Situationen blev bättre och jag fick vänner.
Intensiva känslor
Men i högstadiet började Carro må dåligt igen, och det gick sämre i skolan.
– Det blev som ett bakslag, som jag tror beror på att jag började bearbeta allt som hade varit jobbigt. Jag hade intensiva känslor, aldrig något lugn i mig. Jag tyckte inte om mig själv, jag var ingen. Hemma var det fortfarande turbulent och jag fick inget stöd därifrån.
Carro hade ångest och började skada sig själv. Hon skrev dagbok om hur mycket hon hatade sig själv.
Sökte hjälp
Carro förstod att hon måste få hjälp, och genom skolans kurator fick hon kontakt med bup.
– Där gick jag på samtal två gånger i veckan, och fick medicin som minskade ångesten. Samtalen betydde jättemycket; för första gången var det någon som ville lära känna mig.
Hon fick träna på att sätta gränser och hon slutade skada sig själv. Men tankarna på att inte vara som andra fanns kvar, och hon fick ett annat problem.
– Jag började tänka överdrivet mycket på allt jag gjorde och tänkte, och försökte hålla tillbaka den jag var. Om jag trodde att jag gjorde fel eller stack ut, straffade jag mig själv med hemska tankar. Det kunde räcka att någon tittade på mig, så kom tankarna. Jag jämförde också mitt utseende med andras.
För att få bekräftelse började Carro utmana olika gränser. Hon festade och drack mycket, och träffade killar genom internet.
– Det såg nog ut som om jag hade kul, men inne i mig snurrade allt. Det blev aldrig som jag ville, vad jag än gjorde. Och hemma var det ingen som brydde sig om hur jag mådde.
Terapi för att må bättre
Carro har träffat flera terapeuter, och gör det fortfarande. Samtalen har hjälpt henne att jobba för att få bättre kompisrelationer och minskat behov att bli bekräftad av killar, och även att inse att hon inte kan få den mamma hon hade behövt.
– Jag har förstått att det är mitt liv, att det är jag som måste bestämma hur det ska vara och hur vägen dit kan se ut.
Gymnasiet och jobb
– Jag klarade gymnasiet tack vare att min lärare såg mig. Han gav mig extra chanser och kunde till exempel låta mig gå ut en stund ibland. Jag gick i en liten klass och jag slapp vara med på det som gav mig mest ångest, gymnastiken.
Efter studenten jobbade Carro som personlig assistent. Hon hade mycket energi och gjorde en del saker slarvigt, men det funkade. När hon började jobba med en pojke med autism och som behövde mycket struktur, märkte hon att hon trivdes med det.
– Jag vill göra saker på bestämda tider. Det värsta jag vet är att inte veta vad som ska hända eller att inte ha något att göra. Jag tycker också att det
Började må dåligt igen
När det tog slut med en kille som Carro varit ihop med, började hon må dåligt igen.
– Jag behöver struktur omkring mig, och han hade ett helt ostrukturerat liv. Jag tyckte att det var jättejobbigt om han till exempel sa att han skulle komma hem en viss tid och sen kom senare.
Via Studenthälsan kom Carro i kontakt med en psykiater. Hon säger att han var den första som verkligen ville reda ut varför hon hade mått så dåligt i perioder. De träffades flera gånger innan han presenterade alternativ på vad det kunde vara. Ett av alternativen var adhd. Då hade Carro redan läst en del om adhd, och tänkt att mycket stämde på henne.
Efter ett tag fick Carro diagnosen adhd. Det blev en kämpig tid, med många frågor och tankar.
– Samtidigt var det en upprättelse; diagnosen var ett bevis på att det inte var jag som är konstig, utan att det handlar om hur min hjärna funkar.
”Det kändes som om någon hade städat min hjärna”
Carro blev erbjuden att pröva medicin, och svarade ja.
– Den första dagen med medicin var den bästa på länge! Det kändes som om någon hade dammsugit och städat min hjärna. Min själ, eller mina tankar, var inte längre överallt utan bara i mig. Jag kan vara bara här och nu, och det är otroligt skönt.
Medicinen har också gjort att Carro är mindre rastlös. Nu kan hon göra saker som hon tidigare inte klarade av, som att se en film eller ta ett bad, och det går bättre att plugga.
Många föreställningar om adhd
Carro tycker att det finns många felaktiga föreställningar om adhd.
– Det handlar ofta om killar, kriminalitet och droger, och gör att många drar snabba slutsatser eller blir förvånade när jag säger att jag har adhd. Många verkar också tro att adhd har med intelligens att göra, fast det inte har det.
Träning gav bättre självförtroende
För ett par år sen började Carro med så kallad ”Military Training”, en hård men enkel träningsform som passar hennes motorik. Träningen hjälpte henne på många sätt.
– Jag mådde bra av de bestämda tiderna, tidiga morgnar. Och det var bra för mig att bli tvingad till sånt som jag tidigare tyckt var jobbigt, till exempel kroppskontakt.
Prestationsångesten som hon tidigare känt när det gäller lagsport minskade.
– På träningen ignoreras ens känslor, det är bara att köra och det finns inte tillfälle att låta tankarna ta över. Samtidigt är det bra stämning, och för första gången i mitt liv kände jag att det fanns plats för mig. Jag fick synas som person, fick feedback som fysisk människa och nya kompisar. Det har givit mig bra självförtroende.
”Ingen ska behöva känna sig så konstig och utanför som jag har gjort”
Carro pluggar till arbetsterapeut, och gillar det.
– Man får lära sig på ett utforskande sätt, mer fritt än vad jag minns skolan. Jag hatar när folk säger vad jag ska göra eller hur jag ska tänka.
Efter utbildningen vill hon hjälpa andra som mår dåligt, att hitta egna strategier för att må bättre.
– När jag var deprimerad och destruktiv hittade jag tankar och saker i min vardag som hjälpte mig. Jag skrev dikter och lyssnade på musik, men det kan vara helt olika saker för olika personer. Ingen ska behöva känna sig så konstig och utanför som jag har gjort.
Det bästa med att vara som hon, tycker Carro, är nyfikenheten och förmågan att se många sidor hos andra. Hon tänjer på sociala gränser, till exempel är hon inte rädd att fråga hur en person mår om han eller hon verkar ha det svårt.
