Intervju: Elin var nazist

För Elin kändes gemenskapen och de stränga reglerna i nynazistiska kretsar som en utväg ur en svår livssituation. Men det höll på att sluta i katastrof och det blev en tuff kamp att ändra livet tillbaka i rätt riktning.

Elin växte upp i en by utanför en mindre ort tillsammans med sin mamma och lillasyster. Föräldrarna skilde sig när Elin var fyra år och pappan bodde ganska nära. Elins mamma hade ny pojkvän och Elins pappa levde med en ny kvinna och de hade nya barn. Varannan helg upp till tonåren bodde Elin hos sin pappa, men de hade ingen närmare kontakt.

- Han var väl inte årets pappa om man säger så, inte den man ringde när det var tufft, säger Elin.

Omgivningen hade fullt upp med sig själva

Livet var ändå helt okej ända tills någon gång när Elin gick i andra klass. Då var Elins mamma och hennes pojkvän med om en bilolycka. Pojkvännen dog och hennes mamma fick allvarliga skador.

- Mamma fick inget psykologiskt stöd efter olyckan och gick in i en depression. Hennes ryggkotor hade krossats och hon kunde inte jobba och försörja oss. Hon gick runt och var arg mest hela tiden och det kändes som om hon var mest arg på mig, säger Elin.

Trots att Elin både hade sin pappa och sin släkt i närheten var problem och svårigheter ingenting de pratade om. Som Elin minns det var det ingen som frågade hur hon, hennes syster eller mamma mådde.

Bild på en person sedd bakifrån när hon är på väg mot en nödutgång.

Kunde inte göra mamma glad

Elin kände ansvar för sin mamma och försökte göra henne glad genom att vara duktig, självständig, aktiv och glad. Men mamman blev inte gladare, tvärtom kändes det som att Elin och lillasysterns glädje och aktivitet ”störde” mamman i hennes depression och därför blev de allt tystare.

- Vi rättade oss efter hennes depression och utplånade oss själva. På så sätt gav vi hennes sjukdom plats så att hon kunde fortsätta att vara deprimerad.
Även om det fanns ljusa stunder var både Elin, hennes syster och deras kompisar rädda för mamman.
- Hon var inte farlig, men ögonen strålade av ilska, säger Elin.

Pubertet, flytt och mammas alkoholism

Livet kändes ännu svårare under tonåren och puberteten. När kroppen började förändras ville Elin inte bli vuxen. Samtidigt bytte hon skola till ett högstadium i en annan stad, en skola som var stökig. I samma veva förklarade en kompis föräldrar för Elin att hennes mamma var alkoholiserad. De hade mött henne flera gånger när hon sluddrade och sa konstiga saker. Någonstans kanske Elin anade det, även om mamman aldrig drack när barnen såg på. Elin fylldes av motstridiga känslor.
- Oavsett hur jobbigt det har varit, har jag alltid älskat min mamma. Jag försökte hela tiden göra det bra för henne och offrade så mycket för hennes skull, men ingenting dög. Jag tolkade det som att hon inte älskade mig.

Ville få en reaktion

Elin försökte inte längre vara duktig och glad, utan hon blev arg. Det var en ilska som hon inte kunde hantera och hon började bete sig rätt illa.

- Jag ville framkalla en reaktion hos mamma. Jag drack, skolkade och snodde saker och pengar, mest från henne.
Mamman blev arg och de bråkade en del. För Elin blev bråken en bekräftelse på att mamman inte ville ha henne. Elin var mindre och mindre hemma och tillbringade istället mer och mer tid på ett nattöppet fik.

Pappan försökte hålla sig utanför, han var konflikträdd tror Elin. Ändå bad Elin om att få bo hos honom under något år, vilket hon också gjorde. Då var hon var deprimerad, hade ätstörningar och skadade sig själv. Hon hade också en dominant pojkvän som tvingade henne att göra olika handlingar för att visa att hon tyckte om honom. Han bedrog henne, var kriminell och använde droger.

- Jag mådde inte bra och gjorde allt dumt man kan göra utom att ta droger. Och ändå, enda gången pappa verkligen reagerade trodde han att problemet var att jag rökte hasch.

Elin bad om hjälp, både från sin pappa, sin moster och sin mormor och morfar men tyckte inte att hon fick någon riktig respons.
- Om någon hade frågat vad som var fel hade de fått svar. Men alla var tysta. De kanske kände sig skyldiga.

Sökte sig till nynazistiska kretsar

Elins pojkvän var kurd och när hon efter en tid gjorde slut med honom sökte hon sig till nynazistiska kretsar. Hon kopplade ihop droger och kriminalitet med invandrare. Det var vad hon hade sett i sin pojkvän. När kompisar började prata om att fängelserna var fulla av invandrare trodde Elin på det.

- Jag var ung och tänkte i svart-vitt, antingen eller. I främlingsfientliga kretsar finns det regler för allt, det är så enkelt. Man tar på sig en sköld och slipper tänka själv. Och man ser sig inte som en dålig människa, tvärtom intalar man sig att allt har ett gott syfte.

Elin hade sparat tidningsutklipp från Malexandermorden, där nynazister dödade poliser efter ett bankrån. Det var en händelse som hon sedan länge varit fascinerad av.
- I min familj fanns smygrasism. De kallade till exempel syrrans irakiske man för fel namn med flit och när jag tog hem min kurdiske pojkvän blev de besvikna.

Elin var nu sexton år och uttalad nazist. Till stor del tror hon att det berodde på att hon var viktig i det gänget, att de tyckte om henne. Vägkrogen blev samlingspunkt för en grupp nynazister.

- Men någon borde ha reagerat på vad jag höll på med, säger hon. 

Elin varken jobbade eller pluggade, hon hade flyttat hemifrån och bodde hos kompisar, levde på pengar som hon lånade från kompisar och deras föräldrar, eller som hon snott från sina egna.

Beroende av pojkvännen 

Trenden med dominanta pojkvänner höll i sig.
- Det kändes som om det var stämplat i min panna: ”Här är en du kan köra med”, säger Elin och berättar att hon var 18 år när hon flyttade till en ny ort med en kille i nazistkretsen. Nu hade hon varken kontakt med sina gamla kompisar eller sina föräldrar. Den fasta punkten blev pojkvännen som till en början hade fast jobb.
- Jag var helt utlämnad åt honom.
 
Så småningom sa pojkvännen upp sig från sitt arbete och Elins liv blev allt mer isolerat och kriminellt. Tillsammans levde de på inbrott. De stal kablar och liknande från arbetsplatser som de sedan sålde vidare.

Så småningom insåg Elin att pojkvännen tillsammans med en kompis hade utarbetat en tioårig plan som gick ut på att störta den svenska regeringen. På något sätt hängde Elin med i planerna. Hon fick ytterligare en kriminell kompis som var flickvän till en av killarna. Deras liv snurrade kring att genomföra planen, även om tjejernas roll var rätt otydlig.

- Den andra tjejen visste egentligen ingenting. Som tjej i nynazistgäng får man en speciell roll. Man kommer liksom aldrig in, man blir ett bihang och allting blir väldigt ytligt.

Åtalad för terroristbrott

En månad senare greps de av polisen efter att ha krossat fönster på en skola. Vandaliseringen var en del i deras plan. Eftersom flera av dem var välkända nazister gjordes en husrannsakan och då upptäcktes deras plan. De blev åtalade för terroristbrott.
- Först häktade de min pojkvän, sen mig. Jag var 19 år och det var den tuffaste tiden i mitt liv.

Hon var ensam i häktet och det blev allt tydligare för henne: det som hon ägnat all sin tid åt de senaste åren var fel. Allt det som var hennes identitet var hyckleri. När hon inte längre hade gruppen omkring sig som bekräftade henne, var det svårt att fortsätta intala sig själv att det var sant.
- Jag kände mig värdelös och såg ingen framtid. Och när inte mina föräldrar ville stå vid min sida och jag såg de välkända nynazisterna ha sina föräldrar med sig, kände jag tydligt att jag var raderad från familjen.

Trots att hon fortfarande var misstänkt behövde Elin inte längre sitta häktad, eftersom hon inte ansågs kunna störa utredningen. Hon bodde hos sin mormor och morfar ett par veckor men de ville inte att hon skulle stanna. Till slut fick hon bo hos en avlägsen vän, Elins nuvarande bästa kompis, och hennes mamma. Vännen var med på rättegången, där Elin blev frikänd.
- Jag var lycklig och ringde mamma direkt och berättade och hon svarade kort att hon hört det på radion. Sen ville hon inte prata mer.

Försök att börja ett nytt liv

Kompisens mamma hjälpte Elin att hitta en egen lägenhet och hon började arbetsträna. Elin fick också kontakt med Exit, en organisation som hjälper människor som vill lämna nazistiska och rasistiska grupper bakom sig. Hon gick i samtal där en gång i veckan och det betydde mycket. Där kunde hon säga saker som hon inte kunde berätta för någon annan, eftersom hon visste att de som arbetade där hade liknande erfarenheter och förstod vad hon pratade om.

Ändå var det en väldigt svår tid. Trots att hon fick stöd och hjälp så hade hon inga vänner som inte levde det destruktiva liv hon själv gjort tidigare. Det var ensamt och hon tvivlade på sig själv.

För att slippa vara ensam började hon umgås med personer som liknade de gamla kompisarna, högerextremister och missbrukare. Hennes lägenhet blev en festarlya, hon började missköta betalningen av hyran och efter ett år blev Elin vräkt.

Mammans vändpunkt blev Elins vändpunkt

En vändpunkt kom när hennes pappa ringde och berättade att mamman fått delirium, en allvarlig sjukdom som orsakas av alkoholism. Hon tvångsvårdades nu på sjukhus. När Elin åkte dit och träffade henne märkte hon att något hade förändrats. Hon kunde se att den person som var arg och elak, var alkoholisten. Nu förstod hon att det fanns en annan person bakom sjukdomen, en person som inte hatade sin dotter.

- Men min mamma var fängslad bakom en sköld, precis som jag. Nu såg mamma glad ut, som hon gjorde innan olyckan. Det blev min ögonöppnare. Kan hon så kan jag, tänkte jag.

Det tog två år efter att hon påbörjat sin kontakt med Exit tills Elin kunde möta vem som helst på stan och stå upp för att hon inte var nazist längre.
- Det tar tid och det är jobbigt att ta sig ur destruktiva grupper. Man måste också komma ihåg att grejerna man gör är symtom på problem man har. För mig var ju inte nazismen själva problemet från början. Allt berodde på hur jag mådde, min självbild och min framtid.
 
Så småningom fick Elin en praktikplats på Exit och hon har blivit kvar där sedan dess. Nu är hon 24 år och arbetar som föreläsare och klientstödjare.
- Det är den första plats där jag har fått positiv uppmärksamhet, där de har sett potential i mig. Jag är löjligt glad varje morgon när jag går till jobbet!

Elins tips

  • Till andra som befinner sig i en liknande situation som hon själv gjorde och inte mår bra vill hon säga att man ska försöka prata med någon, en vuxen som man litar på.
    - Det finns alltid hjälp att få, man är inte ensam men man måste våga visa sig och se de människor som faktiskt finns där.
  • Till den som står bredvid och ser på menar Elin att det gäller att inte släppa taget.
    - Att leva destruktivt till exempel genom att vara med i en främlingsfientlig grupp blir som en drog, men försök orka finnas kvar. Säg att du finns där om personen behöver hjälp. Man kan säga att man tycker om personen men så länge han eller hon väljer den destruktiva vägen tar man ett steg tillbaka.

Information om sidan

  • Manusförfattare:

    Maria Bång
  • Redaktör:

    Johan Nilsson
  • Fotograf:

    Ulrica Zwenger