Alternate Text

När jag fick veta att jag har asperger

Nadia är 20 år, Pierre är 24. Båda har asperger. Här berättar de hur det var när de fick veta det.  

Nadia

Jag fick veta att jag har asperger när jag var åtta år, berättar Nadia. Jag gick i ettan och förstod allvarligt talat inte alls vad jag gjorde där, i skolan. Jag förstod inte lektionerna och mådde dåligt.

Diagnosen gjorde att jag fick rätt stöd

En utredning gjordes, jag kommer ihåg att jag var på sjukhuset och träffade många olika personer och fick göra en massa tester. När mamma berättade att jag hade Aspergers syndrom brydde jag mig inte så mycket.

I mellanstadiet fick jag börja i en skola anpassad för barn med asperger, med små klasser och mycket hjälp. Det passade mig jättebra. Tack vare det kunde jag få bra betyg och senare börja i ett vanligt gymnasium.

Tänkte mycket på vem jag är

I tonåren var det rörigt, berättar Nadia. Det är ju en tid då man ska komma på vem man är och vad livet är för en själv. Jag tänkte då också mycket på vad Aspergers är och på vad som är ”normalt” eller ”onormalt”. Men om jag inte hade tänkt så mycket på det då, hade jag inte hittat den jag är idag.

Mest bra att få veta

Det bästa med att få veta att jag har asperger är att jag insåg varför jag förstår saker på ett annat sätt, förklarar Nadia. Och att människor omkring mig, som mamma och mina syskon, också verkligen har stöttat mig. De vet att de ska vara tydliga i språket, att jag ofta behöver fråga många gånger, och att jag kan missa otydliga budskap ibland.

På sätt och vis tycker jag att det inte ska behövas ett papper på hur man funkar. Alla borde få det stöd de behöver utifrån hur man funkar. Men med rätt diagnos kan man lättare få hjälp, som att jag fick gå i en liten skolklass.

I vissa situationer kan det ändå vara svårt att få hjälp, eftersom asperger inte syns. Det som är negativt är att man kan råka ut för andras fördomar eller dåliga kunskap. Många vet inte så mycket om asperger, och kan tro att man är dum.

Pierre

Jag minns utredningstiden som en mardröm, berättar Pierre. Jag var 14 år och åkte med mamma till sjukhuset hela tiden, det kändes som flera år. Jag tyckte att det var obehagligt, jag fick göra dumma tester och träffa olika läkare som försökte vara snälla men som jag uppfattade som falska.

Jag var ofta arg på mamma och pappa 

Ibland lyssnade de som utredde mig mer på mamma än på mig. Det står till exempel i mina diagnospapper att jag har dålig taktkänsla, fast jag spelade trummor i tio år.

Jag var väldigt arg på mamma och pappa under den här tiden, och det var mycket bråk. Nu kan jag ändå känna respekt, jag vet ju att de ville mig väl. Då uppfattade jag det som att mamma försökte hitta fel på mig.

Använde diagnosen som ursäkt

Till slut fick jag veta att att jag har asperger och adhd, eller damp som det står i pappren. För mig innebar det att jag tyckte att jag kunde bete mig hur som helst. Jag gjorde helt sjuka saker, som att slå lärare och säga taskiga saker till klasskamrater.

Jag fick utbrott och blev jättearg. Vissa saker kunde de ha polisanmält mig för. Jag skyllde på mina diagnoser. Men på ett sätt var det skönt att få veta, eftersom jag alltid hade känt mig utanför och nu fick en förklaring.

Alla som har asperger är inte likadana

Det var några år senare när jag fick en flickvän som jag började ifrågasätta hur jag var. Vi pratade om hur man är om man har asperger och adhd, och hon svarade att det inte alls stämde på mig. Som att jag inte skulle vara social eller empatisk, till exempel. För det är jag.

Då började jag förstå dels att det inte måste vara bara på ett sätt, dels att man ska vara kritisk när man tar till sig information.

Information om sidan

  • Redaktör:

    Moa Lindholm
  • Fotograf:

    Ulrica Zwenger