Vad kan jag själv göra åt ångest i folksamlingar?

Fråga

Jag har precis börjat högskolan och jag tror att jag har torgskräck. Jag måste pendla till skolan en timme per resväg, men har så svårt att göra det. Det är så mycket folk.

Jag var på en konsert nyligen och då fick jag panikkänslor. Men jag kunde kontrollera den så att det inte syntes. Det var första gången i en folksamling, fast jag har känt så här i flera år. Men det blir mer tydligt nu när jag måste pendla varje dag.

Jag är osäker på varför jag får panik, men det har någonting att göra med att man kan inte ta sig ut om något skulle hända. I högstadiet hade jag panikattacker på grund av prestationsångest. Jag hoppas att det inte blir så igen nu, eftersom högskolan är jobbigare än jag trodde.

Vad kan jag själv göra åt min rädsla för folksamlingar?

Svar

Det du själv kan göra är att utsätta dig för folksamlingar så pass länge att ångesten går över. Den gör det till sist. Man kan inte ha ångest hur länge som helst, kroppen orkar inte med det. Till sist avtar ångesten när kroppen inser att inget farligt händer.

Ta en dag när du är ledig och åk på det sätt du brukar till du inte har någon ångest längre. Låt det ta den tid det tar.

En del tycker det är bättre att dela upp sin ångestbehandling, och vänja sig lite i taget vid det man är rädd för och får ångest av. Du får känna efter vad som är bäst för dig.

Det är bra att veta att panikkänslorna inte är farliga, även om det kan kännas obehagligt i kroppen.

Om man har lätt för att få ångest, ökar den ofta när man är i ett nytt sammanhang. Till exempel när man börjar en ny utbildning eller ett nytt jobb. Kroppen blir mer anspänd och nervös av den nya situationen och då ökar även ångesten. Lite dumt och opraktiskt kan tyckas, men det är så det funkar.

Om du tycker att det är för svårt att göra det här själv så kanske en KBT-terapeut kan hjälpa dig. Eller någon annan som jobbar med ångest. Du kan till exempel kontakta en ungdomsmottagning.

Med vänliga hälsningar

Eva Holmberg, psykolog

Information om sidan

  • Manusförfattare:

    Eva Holmberg, psykolog