Att utsättas för sexuella övergrepp är svårt och kan påverka ens liv mycket. Om det är någon nära som utsätter en kan följderna bli ännu större och det kan vara svårare att berätta. Det är vanligt att det tar lång tid innan man vågar berätta om det man har varit med om.
Sexuella övergrepp kan vara många olika sorters handlingar, som känns obehagliga eller får en att bli rädd. Några exempel:
Psykiska kränkningar:
När någon tittar på ens kropp på ett sexuellt eller obehagligt sätt, säger sexuella saker, ber en att göra sexuella saker eller visar upp sitt kön på ett sexuellt sätt. Det kan också vara att man tvingas titta på porr.
Fysiska kränkningar:
När någon tar på ens kropp på ett sätt som känns obehagligt eller sexuellt, rör vid ens kön eller får en att röra personens kön. Det kan också vara att någon gnuggar sitt kön mot ens kön eller kropp, eller rör vid ens kön med munnen, fingrarna, sitt eget kön eller något föremål. Fysiska kränkningar kan också vara att man tvingas göra något sexuellt med någon annans kropp. Sexuella övergrepp kan också vara att mot sin vilja bli fotad eller filmad naken eller när man gör något sexuellt.
Vanligt att inte göra motstånd
Sexuella övergrepp i familjen pågår ofta, men inte alltid, under lång tid och det brukar hända många gånger. Ofta finns det inte våld eller hot, utan man kanske blir övertalad eller lurad. Det är vanligt att man inte vågar göra motstånd när man utsätts för övergrepp. Som barn förstår man kanske inte att det som händer är fel. Personen som begår övergreppen kan försöka göra sitt beteende mer okej genom att mena att man velat eller själv tagit initiativet. Men det är aldrig den yngre som är ansvarig eller skyldig.
Efter sexuella övergrepp är det vanligt med minnesförlust, särskilt om man utsatts som barn. Man ”glömmer” eller skjuter omedvetet bort det som har hänt eller delar av det. En del minns knappt något alls förrän många år senare, andra minns delar av det som har hänt.
Det kan vara svårt att berätta
Om man utsätts för sexuella övergrepp i familjen kan man tycka att det känns svårt eller omöjligt att berätta om det. Det är vanligt att man har dubbla känslor inför den som har utsatt en. Man kan till exempel älska en förälder eller ett syskon väldigt mycket men avsky det han eller hon gör mot en. Man kan känna att man inte vill skvallra och vara orolig för vad som ska hända med personen om andra får veta. Kanske är man rädd för att göra andra ledsna, för att inte bli trodd eller för att andra ska tycka att det är ens eget fel.
Den som begår övergreppen kan tänka att man inte ska våga berätta för någon. Det är också vanligt att personen säger sånt som att den andra föräldern ska bli ledsen, arg eller sjuk om den får veta, att ingen kommer att tro en om man berättar, eller att det är en gemensam hemlighet. Man kan också få höra att det är ens eget fel eller att man ville själv.
Ingen ska behöva utsättas för sexuella handlingar i familjen
När man växer upp har man rätt att känna sig trygg. Alla sexuella handlingar mellan föräldrar och barn eller mellan syskon är förbjudna. Det är också förbjudet för andra med fosteransvar, som en förälders partner, att göra något sexuellt mot en om man är under 18 år. Det är alltid den äldre personen som har ansvar att inte göra något. Det spelar ingen roll hur sexuella handlingarna går till, hur gammal man är när de sker eller om man själv tar initiativet.
Många som har utsatts för sexuella övergrepp lägger skuld på sig själva. Om det har skett i ens egen familj kan det kännas som att det är en hemlighet, som man skäms över. Att utsättas för övergrepp av någon man litar på är ett svek och ibland kan det kännas enklare att klara av det om man själv tar på sig skulden. Men som utsatt har man aldrig något ansvar eller skuld för det som händer. Som barn har man aldrig något ansvar om någon gör något sexuellt med en.
Våga berätta
Man har rätt att få prata om det man har varit med om, och det är ofta nödvändigt för att man ska kunna må bra. Det spelar ingen roll om det har gått lång tid.
Om man tror att det finns risk för fler övergrepp är det viktigt att man berättar för någon vuxen som man litar på om vad som händer. Även om det bara har hänt en gång. Man kan till exempel berätta för någon vuxen i skolan, en förälder eller en kompis förälder. Om det känns lättare kan man skriva ner det som har hänt och visa. Då kan den man visar hjälpa till att söka hjälp på rätt ställen så att övergreppen slutar och man får hjälp att må bra igen.
Att berätta betyder inte att man skvallrar. Man har alltid rätt att känna sig trygg i sin vardag. Och man ska man inte behöva känna ansvar för hur de andra i familjen kommer att må om de får reda på vad som hänt. Hela familjen har rätt att få hjälp.
