Ett barn adopteras för att det ska få föräldrar och ett hem att växa upp i när ursprungsföräldrarna av olika anledningar inte kan ta hand om dem. För dem som adopterar ett barn är adoptionen ofta följden av en lång väntan och längtan efter barn. Många som adopterar har haft svårt att få barn och väljer att adoptera. De flesta som adopteras i Sverige idag kommer från Asien, Afrika, Latinamerika eller Östeuropa. Några adopteras också inom Sverige.
Olika hur nyfiken man är på sitt ursprung
Det är olika hur mycket det betyder för en person att vara adopterad. En del som är adopterade tänker aldrig på det, andra funderar mycket. En del har tankar på varifrån de kommer och varför de biologiska föräldrarna inte kunde ta hand om dem. Man kan undra över varför man ser ut som man gör och hur ens biologiska familj ser ut och om man är lik dem till sättet. Om man är adopterad från ett annat land kan man vara nyfiken på det landet och på andra människor som kommer därifrån. Kanske funderar man ibland på hur det skulle vara om man inte var adopterad alls. Att vara adopterad är en erfarenhet som kan ge värdefulla kunskaper och perspektiv på tillvaron som man inte skulle haft om man inte var adopterad.
Att bemöta egna och andras frågor
Alla adopterade har rätt att själva bestämma hur de vill beskriva sig själva, sin familj och varifrån de kommer. Hur man vill göra kan förändras i takt med att man blir äldre. Om man är adopterad från Sverige, syns det inte utanpå. Det gör att det blir lättare att själv välja när man vill prata om adoptionen och med vem. En del människor kan ställa frågor som rör ens adoption som rör saker som de aldrig skulle fråga någon som inte är adopterad. Det kan också finnas de som tycker att adopterade ska vara tacksamma för att de fått komma till Sverige. Det kan kännas svårt att hantera, men man har alltid rätt att själv bestämma vilka frågor man vill svara på och ingen behöver stå i tacksamhetsskuld för det liv man fått. Alla har rätt att bli behandlade med respekt. Om man vill veta mer själv eller blir ledsen över någons frågor som rör adoptionen, kan det hjälpa att prata med någon man litar på.
Insidan och utsidan kan vara olika
Man kan inte se utanpå en person om han eller hon är ”svensk”. Ändå lever föreställningar om att svenskar ser ut på ett visst sätt och att om man bryter mot den föreställningen, måste man vara invandrare. En sån syn på människor gör lätt att man delar in personer i svenskar och invandrare vilket kan leda till diskriminering. När man är adopterad och uppvuxen i den svenska kulturen kan det kännas jobbigt om man känner sig svensk på insidan och har ett utländskt utseende. Det kan också vara jobbigt om man blir behandlad annorlunda på grund av hur man ser ut. Men kan också vilja identifiera sig med sitt ursprungsland och känna sig både svensk och koreansk, etiopisk eller colombiansk, till exempel.
Att prata om adoptionen i sin adoptivfamilj
De flesta adopterade känner stor samhörighet i sin familj, men några kan också känna sig annorlunda och utanför. Även när man har en bra familj, kan man känna sig övergiven. Man kan som adopterad känna sig taskig mot sina föräldrar för att man har tankar omkring adoptionen eller de föräldrar som har fött en. Men man kan ofta känna en större gemenskap med sina föräldrar om man ber dem berätta om adoptionen och dela med sig om sina tankar och frågor omkring den. Ibland kan både föräldrar och adopterade vänta på att den andra skall börja prata om adoptionen och då har man mycket att vinna på att våga fråga. I vissa adoptivfamiljer kan frågor som rör adoptionen också vara laddade och svåra att prata om. Föräldrarna kanske inte kan eller vill prata så mycket om adoptionen som man själv skulle vilja. Då får man istället söka stöd utanför familjen.
Här är några saker man kan göra om man har tankar om sin adoption eller om något inte fungerar i familjen:
- Försöka prata med föräldern eller föräldrarna.
- Prata med en lärare, en kompis, andra släktingar eller någon annan vuxen i ens omgivning som man känner förtroende för.
- Om man vill prata med någon anonymt kan man ringa en telefonjour.
- Om man mår dåligt kan man kontakta en ungdomsmottagning, en skolsköterska eller skolkurator.
- Man kan också kontakta en förening för adopterade och prata med andra adopterade som har liknande erfarenheter.
Om man vill veta mer om var man kommer ifrån
Det är olika hur mycket man som adopterad vill veta. Om man är utlandsadopterad och är nyfiken på landet man kommer ifrån, kan man börja med att läsa om det och kanske gå på en restaurang som serverar mat från det området. För vissa räcker det. Andra vill veta mer och kanske besöka ursprungslandet och söka upp sina biologiska föräldrar. En del har inget intresse alls av att veta varifrån de kommer och varför.
Enligt barnkonventionen har man som adopterad rätt att veta var man kommer ifrån. Eftersom adoptivföräldrarna har information om hur adoptionen gick till är det är en bra start att fråga dem vad de vet. Socialtjänsten i den kommun man bor, har skyldighet att hjälpa till med till exempel letande, stöd och råd. Man kan också få vägledning via MIA, Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor.
Att själv få bestämma över sin historia
Som adopterad har man inte själv beslutat att man ska bli adopterad. Därför kan man ibland känna sig arg eller maktlös när man tänker på adoptionen. Ofta vet man som adopterad heller inte så mycket om sina biologiska föräldrar och varför de inte kunde ta hand om en. Att få höra andra berätta om och själv få prata om sin adoption kan vara ett sätt att känna att man själv bestämmer över sin historia.
Det finns regler för hur adoptioner får gå till
Vem som får adoptera och hur det går till bestäms av lagar i Sverige och de länder som tillåter adoption, och av barnkonventionen. Lagarna säger att alla barn har rätt till en trygg uppväxt och att barnets bästa ska vara det som bestämmer om en adoption skall genomföras. I varje land som tillåter adoption finns myndigheter som ser till att lagarna följs.
Både barnet och de biologiska föräldrarna skyddas av lag
Precis som adopterade skyddas av lagar så skyddas de biologiska föräldrarna som har varit tvungen att adoptera bort sina barn. Det innebär att de har rätt att välja om de vill ha kontakt och om de vill att den adopterade ska veta vem de är. Det är ett svårt val att adoptera bort sitt barn och det finns ofta omständigheter som är smärtsamma bakom en adoption. I vissa länder är det inte accepterat för en kvinna att få barn utan att vara gift och i andra länder kan det vara fattigdom eller andra omständigheter som leder till att föräldrar lämnar bort sina barn. Någon gång kan det vara en risk för den biologiska föräldern eller föräldrarna att erkänna att hon har fött och tvingats lämna bort ett barn. I andra fall söker föräldern eller föräldrarna själva kontakt med det barn som de en gång lämnat för adoption. Många gånger blir också de biologiska föräldrar oerhört glada när de får höra av sina barn.
Kan vara både skönt och sorgligt att göra en återresa
Vissa adopterade söker sina biologiska föräldrar och finner dem, andra hittar inte någon, inte ens släktingar. Många upplever ändå att det är positivt att göra en återresa och lära känna den kultur som man kommer ifrån, att se andra människor som ser ut som en själv och att slippa vara den som ser annorlunda ut. En del som hittar en biologisk förälder eller släkting som vill träffa en, tycker att det känns läkande. Om man inte hittar någon släkting kan resan tvärtom kännas jobbig.
Återresor väcker känslor på olika sätt beroende på vem man är, vad man hoppas på och vad man hittar under resans gång. För en del kan det bli en utmaning att landa i Sverige igen och finna sig tillrätta med allt det nya man har upptäckt om sig själv. För många kan en återresa också bli en del i att bearbeta en sorg eller känsla av övergivenhet.
