Alternate Text

Sibel gifte sig när hon var 13 år

Sibel ser ut som en helt vanlig 24-åring. Men hon lever ett helt annat liv än de flesta i hennes ålder. På dagarna pluggar hon på universitetet, läser på biblioteket och fikar med kompisar. Sen hämtar hon sina två barn på dagis och går hem till den man som hon varit gift med i 11 år. En man som hon velat skiljas från lika länge.

Sibel kommer från en stor kurdisk familj. Hon flyttade till Sverige med sina föräldrar innan hon började skolan.
– Vi hade inte särskilt mycket regler hemma när jag var liten. Jag fick göra samma saker som mina svenska kompisar. Jag kommer ihåg att en av mina kusiner var så förvånad över att vi fick ha jeans när vi var små. Jag förstod aldrig riktigt vad hon menade, berättar Sibel.

Fick inte gå på disco

Den enda regel som Sibel hade var att hon inte fick träffa killar och inte gå på discon. Visst, det var lite tråkigt tyckte hon men hon accepterade det och kände aldrig att det hade någon större betydelse. Hon levde ju ungefär som alla sina kompisar. Men när Sibel var 13 år förändrades hennes liv drastiskt.
– I efterhand ser jag det som att jag blev bortgift. Visst, jag var med på det, men jag blev manipulerad, jag var så ung, säger hon.

Mannen som senare blev hennes make är bror till Sibels brors fru. Mannens pappa tyckte att Sibel skulle bli en lämplig fru åt hans son och gick till Sibels pappa för att fråga om hennes hand. Själv hade Sibel aldrig tänkt tanken innan hennes föräldrar frågade henne om hon skulle vilja gifta sig.
– Jag tyckte det lät spännande och tog det lite på skoj. Jag var barnslig, en fjortis, och ingen förklarade för mig vad det egentligen innebar. Om någon bara sagt något, fått mig att fundera hade jag aldrig gjort det, säger hon.

Istället gick allt väldigt fort. Så snart Sibel och hennes familj sagt ja började planeringen för själva bröllopet. Sin blivande man träffade hon första gången när de förlovades. Sen blev det några gånger till innan bröllopet som hölls en månad senare. När de träffades promenerade de eller gick och fikade. Sibel beskriver det som roligt och spännande. Från att aldrig ha haft en pojkvän eller ens fått umgås med killar var hon plötsligt förlovad.
– Men vi hann egentligen inte lära känna varandra. Om jag hade träffat honom mer innan hade jag aldrig gått med på det. Vi är väldigt olika, han är mer traditionell än jag, säger hon.

I efterhand kan hon också tycka synd om sin man. Han köpte grisen i säcken, säger hon, och syftar på att hon inte alls var den tjej som han hade hoppats på.
– Eftersom jag var så ung trodde han säkert att han skulle kunna forma mig som han ville.

Ville dra sig ur

Några dagar innan själva bröllopet började Sibel känna av allvaret i situationen och tveksamheten smög sig på. Hon pratade med sin pappa om saken men han viftade bort henne. 200 bröllopsgäster var redan inbjudna och det var för sent att ställa in sa han. Bröllopet hölls i augusti 1997 och på ett sommarlov var Sibel både förlovad och gift.

När hon började i sjuan på hösten såg hennes liv helt annorlunda ut. Plötsligt hade hon ett hem att ta hand om. Hon förväntades städa, diska och laga mat. Någonting som hon aldrig behövt göra så länge hon bodde hemma och därför inte heller visste hur hon skulle göra.
– Jag var bortskämd. Jag kunde inte ens koka spagetti. Den brände fast i kastrullen, säger hon.
En annan nyhet var alla de regler som hennes man satte upp och som hon förväntades följa. Som att hon skulle komma hem direkt efter skolan och inte fick gå till biblioteket och läsa som hon brukade till exempel.
– Det var för jävligt, jag blev arg och kände mig lurad. Jag var så trött på den där dumma lägenheten som jag skulle ta hand om, säger hon.

Sibel, som bytt skola efter sommarlovet och förlorat kontakten med sina kompisar eftersom hon inte orkade förklara situationen för dem, blev deprimerad och gick upp i vikt. Hon bråkade mycket med sina föräldrar.

Idag har det gått 11 år sen bröllopet, sen mardrömmen, som hon kallar det, började. Det har varit jobbiga år även om det funnits bra stunder. Som när barnen föddes. Det första, en son, redan när hon gick i åttan och några år senare även en dotter.
– Men jag har alltid försökt ta mig ur detta. Det vi har är inte rätt, man kan inte bygga en grund på det som från början är fel.

Kämpar för skilsmässa

En tjej som joggar på en väg med stora träd omkring.

I flera år har Sibel kämpat för skilsmässa. Men det är inte lätt. Så fort hon tar upp frågan med sin man blir han tyst och vill inte lyssna.
– Om en man släpper sin kvinna är han ingen riktig man enligt min kultur .
Men det är inte bara maken som är problemet. Även hans familj och släkt är starka motståndare till en skilsmässa och hon är säker på att det finns de som inte skulle tveka att använda våld om de tycker att det skulle behövas för att få henne att inte göra något ”dumt”.
– Det är inte lika lätt för mig som för en svensk tjej att skilja sig. Jag måste överväga varje val.

Det har lett till att hon idag lever ett dubbelliv. Ett liv med kompisar, där hon pluggar, fikar, tränar och sitter på biblioteket. Och ett liv med sin man. Hon berättar aldrig för honom om sin dag och vilka hon umgås med och väldigt få av hennes kompisar i skolan vet om hur hennes situation hemma ser ut. Men hon har inte gett upp hoppet om att en dag få leva själv utan sin man.
– Det är små, små steg hela tiden. Jag måste vara smart, men när jag ser mig själv om tio är jag inte gift, säger hon.

Känner sig lycklig och stark

Den senaste tiden har hon fått kontakt med en stödperson som hon kan prata med. Stödpersonen har hjälpt henne genom kriser och även fått Sibel att vilja berätta om sitt liv för att på så sätt stärka andra som befinner sig i en liknande situation och kanske rädda dem som är på väg att hamna i den.

Och idag känner hon sig trots allt både lycklig och stark. 
– Jag mår bra, jättebra till och med. Jag tänker mer på mig själv och skärmar bort personer som jag inte mår bra av att ha runt omkring mig och skäms inte för det, säger hon.
Det innebär bland annat sina egna föräldrar. Kontakten med dem är fortfarande dålig och hon tror att de, framför allt hennes pappa, har dåligt samvete för att det blev som det blev. Att samma öde inte ska få drabba hennes egen dotter är något som Sibel är väldigt tydlig med. Det kan varken hennes man, föräldrar eller svärföräldrar ändra på.
– Hon ska vara vuxen när hon gifter sig och hon ska inte bli bortgift. Min dotter ska få leva det liv hon själv vill leva, säger Sibel med allvar i blicken.

Sibel heter egentligen något annat.

» Hur gick det för Sibel?

Information om sidan

  • Redaktör:

    Åsa Sandler
  • Fotograf:

    Ulrica Zwenger