Min bästis visade sig vara problemet

Mina högstadieår har väll inte varit det lättaste men det var ändå bra, för jag lärde mig vad för person jag verkligen inte vill vara.

Min första riktiga bästa vän, vi kallar henne A, dumpade mig för min andra bästa vän, vi kallar henne R. Vi gick i 8:an och allt hade varit perfekt mellan oss tills vi fick börja i en ny klass. Vi blev vän med ett gäng tjejer som matade in i deras huvuden att jag var ocool och att jag inte var snygg eller använde smink. Så de alla frös ut mig.

I en hel termin var jag som osynlig. Så jag lämnade dom utan att säg ett enda ord.

Det var då jag mötte B, vi kallar henne för de. Hon var verkligen perfekt för mig. Hon hade, som jag, blivit utstött av sin bästa vän så som jag blev. Hon hade inga synpunkter på hur jag såg ut eller hur populär jag var. Hon älskade mig för den jag var. Vi gjorde allt tillsammans. Tror helt ärligt att jag aldrig spenderat så mycket tid med någon förut som jag gjorde med henne. Hon gick i min parallellklass så vi syntes på raster och efter skolan. Jag drog med henne överallt och vi sov över i princip varje helg. Vi visste allt om varandra och med henne kunde jag snacka med om allt. Vi hade superkul tillsammans. Med henne snackade jag även skit om tjejgänget jag lämnade och hon om sina före detta vänner. 

Hennes förra bästa vän, vi kallar henne L, skrev efter ett år till B och bad om förlåtelse för allt och att hon saknade henne. Jag minns så tydligt att B visade mig direkt, skrattade åt det och svarade inte. Hon sa att de aldrig skulle bli vänner igen. Inte efter det hon gjort mot henne.

Men några månader senare satt dom där på rasten och skratta, hon och L. Jag förstod ingenting för hon hade inte sagt något till mig så jag var bara tyst. I flera veckor såg jag dom tillsammans men B sa inte varför. Så jag drog mig tillbaka. I B´s sällskap så höll jag tyst så mycket det gick, skrattade så lite som jag kunde och tog kontakt med henne så lite så möjligt. Allt för att hon antagligen inte ville vara med mig utan med L.

Veckor gick och jag fick nog. Skrev ett långt kik meddelande om att jag inte förstod hur hon kan säg till mig att hon hatar henne men sedan gå och spendera hela sin tid med henne? Hennes förklaring var att hon helt klart fortfarande gillade mig mer men att hon hade snackat med L och dom hade ordnat ut alla grejer och sagt förlåt. Hon sa till mig att jag alltid kommer vara hennes bästa vän oavsett vad. Hon lade även till att hon och L skulle vara den dagen efter skolan så jag inte skulle bli sur om jag såg dom.

Helt klart blev jag sur. Att hon ens hade mage att hålla tyst om allt det, när jag berättat allt om mig för henne?

Några veckor gick och jag var med henne som vanligt. För utanför skolan hade vi otroligt kul och jag älskade verkligen B. Men så drog jag med henne till ett klättergym, för pappa tyckte det. Allt började bra tills jag upptäckte min höjdskräck och började storböla. Alex höll tyst och pappa sa att jag fick avbryta om jag ville. Mitt svar var ja. Men när jag har börjat gråta är det svårt att sluta, då sa B ”Sluta vara så jävla barnslig hela tiden”.

Det var droppen. Jag såg inte på henne, jag sa inget till henne och jag ville inte se henne mer. Så när jag kom hem skickade jag en svart bild till henne på snapchat som löd. "Jo just det! Tack för att du kallade mig barnslig idag. Det värmde. Verkligen. Tack!".

Det är de sista vi någonsin sagt till varandra och jag ångrar ingenting. Hon förtjänar inte mig och jag har slösat så mycket tid på henne. Den dagen upptäckte jag att L aldrig var problemet. Det var det B alltid fått mig att tro. Egentligen var B själv grunden till alla problem. Det var hon som var en taskig vän. Det var hon som ljög mot både mig och L, för det var grunden till att dom separerades.

Så nu är jag här, starkare och gladare än någonsin tillsammans med mitt killgäng. Jag är inte den som tar åt mig och jag vet att det inte är mitt fel och att det inte är jag som är en idiot. Det är inte jag som förlorat något, det är dom.

/Tjej, 15