Jag är deras reservkompis

Mitt liv suger, iallafall nästan. Så känns det ibland. Typ nu, typ igår, typ alltid. Här är min historia om varför allt känns piss.

När jag gick i mellanstadiet så hade jag världens bästa vänner. Livet lekte. Jag drabbades av panikångest och klarade nästan inte att gå till skolan, men med hjälp av föräldrar, vänner och Bup så lyckades jag ta mig igenom det. Vi var fem tjejer med asgrym humor och vi brydde oss inte ett skit om vad alla andra tyckte om oss.

Jag var tvungen att byta skola efter 5:an. Jag gick in med inställningen att jag skulle bli "klassens roliga". Jag hade alltid vart en av dem som tagit mycket plats i skolan, haft lätt till skratt och vart rolig. Men någonstans på vägen tappade jag allt. Det var som om någon sög ur mig allt självförtroende.

Jag var tyst. Märktes knappt. Jag var varken nörd eller cool. Varje gång jag försökte ta för mig, så slutade det med ett tyst mummel och sedan tystnad igen. Efter en termins, få vänner och tusentals önskningar om att kunna bli rolig igen så hade jag fått nog. Jag frågade en i klassen som jag så gärna velat bli vän med, om vi kunde hitta på något. Hon sa att vi kunde ses dagen efter och så småningom blev vi vänner och livet kändes rätt bra.

Jag och min vän, vi kan kalla henne F, träffades allt mer ofta och bildade en ganska stark relation ihop. Våran andra kompis E började också hänga med oss och vi blev ett starkt team. Men gång på gång svek dem mig. De träffades, la ut på deras story när de skrattade och hade kul. Jag blev ledsen, kände mig ensam, ovälkommen. Vet att det kan låta dumt men så är det. Efter några veckor så började de hänga med en annan i klassen, V. De liksom bytte ut mig mot henne. Vem skulle jag vara med nu?

Om jag hade berättat för någon så hade de sagt att jag skulle sluta umgås med dem. Men det är inte så lätt. Jag har jobbat så hårt för att få dem. Jag kan inte bara släppa dem. Inte nu! Det finns ingen annan jag kan umgås med i klassen. Jag kan inte byta, vill inte gå igenom samma sak igen. Vågar inte ta risken. Jag är fortfarande kompis med dem.

De har sårat mig så många gånger och det är bara så skönt att släppa lös allt. Få låta orden flöda. De ord jag så länge burit på, låtits spika sig upp i mitt bröst och gjort det tungt att skratta, leva, andas.

Den värsta sorgen behöver inte alltid vara de värsta sakerna. Det är jobbigt att hela tiden låta kompisar hacka sig igenom sena för sena, blodkärl för blodkärl utan att kunna göra något. Snart har de hackat så djupt att hjärtat kommer gå sönder. Jag har redan börjat blöda men det har ingenting sätt. Det är så upptagna att det inte ser att jag snart dör, förtvinar, försvinner!

Tjej i 7:an