Bästa vännen lämnade mig

För ett tag sedan lämnade min allra bästa vän mig. Det har alltid varit bara vi, vi har alltid funnits där för varandra och det finns ingen människa som jag älskar så mycket. Jag tror aldrig jag har varit så ledsen som då. Jag grät varje dag och kände mig så ensam.

Jag försökte gå vidare, skaffa nya vänner. Jag och en tjej som jag redan kände ganska väl började vara mer och mer. Hon var populär, hade många vänner och alla tyckte hon var snygg. Utan henne hade jag aldrig klarat mig igenom denna tiden. Men samtidigt kände jag mig bara tom, som om något hade gått sönder i mig. Hon hade alltid bättre saker för sig än att vara med mig och jag var aldrig hennes "number one".

Jag mådde så dåligt och jag önskade inget hellre än att min bästa vän skulle ångra sig, komma tillbaka. Men det hände aldrig. Hon skaffade nya vänner, när vi ses nu pratar hon bara om sina nya vänner. Det känns som att vi inte har någon gemensamt längre. Det känns så sorgligt, att jag inte har någon längre. Ingen som förstår mig eller som jag kan prata med. Ingen som kallar mig för sin bästa vän.

Det ända som håller mig uppe just nu är mina hästar. Att kunna gå ut till stallet och bara koncentrera sig på något annat. Kunna fokusera på mitt, det jag kan. Den populära tjejen är verkligen min bästa vän just nu, men jag är inte hennes. Dessutom har vi inte samma kontakt, hon förstår mig inte på samma sätt, vi har inte lika roligt. Hon skulle klara sig lika bra utan mig, hon kan ju bara välja någon annan lyckligt lottad i kön till att vara sin vän, eller hur?

Efter allt detta har jag ännu svårare att öppna upp mig för nya människor, låta dem komma in och lära känna mig. Det känns som om ingen ändå vill det. Jag försöker tänka framåt, att grundskolan snart är över och jag äntligen kan få börja på gymnasiet. Men det är en ynklig tröst i allt detta mörker.

/Anonym 15