Till slut slog jag tillbaka

När jag var fem, sex år gammal så separerade mina föräldrar och den dagen tog mig hårt. Jag ville inte prata med pappa utan bara med mamma, den dagen var också den bästa dagen i mitt liv för att det fick mig att förstå att jag måste växa upp och ta egna beslut vilket jag gjorde. Efter den dagen tog jag ingen mer skit!

Jag struntade i vad folk sa om hur jag såg ut (jag var en slags pojkflicka då). Jag hade slitna jeans, alltid en långärmad tröja med en t-shirt över och något stötande tryck på. Allt var förändrat ända upp till 6:an. Allt hade varit frid och fröjd mina föräldrar träffade nya och allt var ju perfekt till (det här låter töntigt) några 4:or (killar) började slå mig! Dom knuffade mig ner för skolans trappor och slog mig i ansiktet! Och varje gång som det hände så gick jag till deras lärare men va fan gjorde dom!? INGENTING INGENTING!!!!

Ungjävlarna slapp ju undan allt! Veckorna och månaderna gick och jag mådde allt sämre för varje dag som gick. Ingen trodde mig ingen inte ens mina egna lärare som hade sett det en gång trodde mig:(

Men till slut tappade jag mitt humör, jag tappade behärskningen. Killarna som mobbade var tvillingar, två elaka tvillingar som jag ville slå ihjäl. Just den här dagen brydde jag mig inte om att någon skulle anmäla mig för barnmisshandel för vad gjorde inte dom? Jag var ett barn jag med men alla såg mig som osynlig!

Efter den dagen så retades dom aldrig mer, dom slogs aldrig mer inte med någon! För den dagen så slog jag till den ena tvillingen, det kändes så skönt att få trycka upp ungen mot väggen och bara slå honom rätt i ansiktet! Nu två år senare och 14-15 år gammal ångrar jag det inte! Det är klart jag kunde ha gjort det snyggare men jag är glad att den där skitungen fick vad han behövde. Idag står jag starkare en någonsin med en underbar kille som älskar mig och mina föräldrar och nu mår jag som en prinsessa!

Anonym