Överfallet har gjort mig rädd för killar

Jag är tjej på 15 vårar och lever med en ständig rädsla och inte vilken rädsla som helst! Rädslan började när jag gick i 3:an och skulle gå och handla ägg, mjölk och en glass för att jag var duktig och handlade själv.

Vi skulle göra pannkakor till mellanmål, en utav favoriterna då! Men inte nu längre... Eftersom att det påminner mig om ( kanske låter hur töntig som helst, men sant) det som hände den eftermiddagen, ungefär 15:30 en söndag i juni. Minns det så himla väl, blickarna och stegen som följde mig från affären.

Det var en allé mellan två bostadsområden, jag gick på höger sida av den och sen när jag hörde/kände dom snabba och flåsande stegen i nacken vred jag på huvudet och kollade. Gick över till allén men stegen följe efter, valde att småspringa till vänster sida...flåset och stegen kom bara närmare och närmare. Men nu skulle jag bara över ett övergångsställe sen ungefär 4 meter. Jag småsprang fortfarande.

Skönt tänkte jag äntligen framme, nu ska jag bara slå in koden till porten. Jag gjorde det i all hast, hörde ju flåset och stegen komma närmare. Jag fick upp dörren och kunde gå in, men tänkte inte på att dra igen den. Jag sprang i alla fall upp för första trappan sedan kommer dom äckliga händerna och armarna runt mig (Ryser än idag om någon kommer bakom mig), lyfter upp mig och går ner för trappan. Han (kallas I) håller mig med en arm/hand över bysten och en mellan mina ben (han klämmer verkligen också).

När han väl har tagit med mig ut på gatan igen så skriker jag allt vad jag har "HJÄLP; EN PEDOFIL!!!!!!!" om och om igen. Jag ser ju att det står massa och kollar men INGEN ingriper! Vad fan är det för folk? Dom ser en liten flicka som skriker på hjälp, men INGEN verkligen INGEN ingriper!?!

Jag hör tunga, snabba steg som kommer utrusande på balkongen, våran balkong! Pappa trodde att jag skrek "Hjälp, jag är påkörd!!". Men när mannen hör dom tunga stegen komma närmare så släpper han mig och springer. Pappa kommer ner på gatan i bara kallingar (utan skor eller något, bara kallingar) för att springa ikapp I, PAPPA DU ÄR MIN HJÄLTE!  Samtidigt som han kommer ut så säger han att jag ska gå upp och sätta mig hon min plastsyrra (kallas B), det gör jag. Men varken B eller pappas fru (kallad A) tror på mig. Tårarna rinner på mig, A ber mig gå med henne ut på balkongen för att peka ut någon som såg det som hänt. Jag gjorde som hon sa och hon tog en gammal parkeringslapp och en penna. Sedan sprang hon ut och tog upp namn och sånt.

Sedan polisanmälde vi det (orkar inte skriva precis allt) Men nu till det "viktiga"! Den mannen har förstört hela min tillit som jag borde ha till män/killar. Jag vågar inte ha någon relation med killar/killkompisar, på grund av det som hände!

Nu är det så att jag skulle vilja försöka ha ett förhållande med en kille i parallellklassen. Men jag vet inte hur man ska bete sig. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte om jag skulle våga. Jag vet inte hur man ska säga. Jag vet inte om jag skulle klara av att en kille kommer in i mitt liv. Jag vet inte om han skulle förstå. Jag vet inte om han skulle respektera mig. Jag vet inte om  han skulle klara av att inte göra intima saker med mig. Jag vet inte, Jag vet inte, Jag vet inte! Hur Gör Man!

Han ger mig blickar med sina fantastiska glittrande ögon. Jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag ser han. Jag kan inte styra mitt hjärta när han är i närheten. Jag vet inte vad han tycker om mig! Jag vet ingenting!

Ps: En sak jag lärt mig under denna resan mot min rädsla för killar/män är att PRATA med någon! Det hjälper mer än du tror!

Tack till dig som tog dig tid att läsa detta! Kärlek till dig!

Tjejen på 15 vårar