Om mobbningen och vägen tillbaka

“Kom ut så ska du få stryk” sa en av mobbarna. Orden ekade i huvudet på den lilla trettonåriga flickan som var jag. Jag undrade vad jag hade gjort för fel. Hade jag fel kläder, var jag verkligen så ful som dom sa, vore det verkligen bättre om jag inte fanns? Men där satt jag, på den smutsiga, äckliga toaletten med mobbarna utanför. Jag hörde också skratt utanför och undrade hur allt kunde verka så problemfritt när jag satt där med mobbare utanför dörren som sa att jag skulle få stryk.

Mobbningen hade pågått länge, i flera år. Jag undrade hur det hade kunnat gå så långt. Det hade börjat med några kommentarer och knuffar, men sen blivit värre och värre och nu så slog dom, sparkade, spottade och kastade dom saker på mig varje dag. Men det var värre denna dagen, det visste jag, dom hade slagit , sparkat och spottat på mig hela dagen.

Mina tankar avbröts av att det plingade till i telefonen. ”Jävla miffo, kom ut så ska vi döda dig” stod det. Jag visste att det var allvar. Dom hade försökt att strypa mig förut. Tankarna snurrade i min hjärna. Hur kunde dom hata mig så mycket att dom ville att jag skulle dö? Det plingade till i telefonen igen samtidigt som det kom in ett vitt papper med ett rakblad. Denna gången stod det “Ta livet av dig med rakbladet “ och sen blev det tyst. Dom hade gått.

Tårarna började inna. Jag var helt förstörd. Där satt jag med trasiga kläder, mascara rinnande nerför kinderna och blåmärken över hela kroppen.  Helst av allt ville jag bara att någon skulle hålla mig i famnen och säga att allt kommer bli bra. Men lärarna brukade bara gå förbi.

Det knackade på dörren igen. Inte lika hårt denna gången. Jag samlade mig och svarade så starkt och tydligt jag kunde och sa ”Ja?”. Det var rektorn. Han sa att jag var tvungen att komma ut för att skolan stänger. Det gjorde jag, men först när han hade gått. Jag hade överlevt ännu en dag i skolan.

När den här tiden utspelade sig trodde den lilla flickan som var jag aldrig att det någonsin skulle bli bättre. Men det blev det. Först väldigt mycket sämre med diverse utav självmordsförsök, självskadebeteenden och inläggningar på en psykiatrisk avdelning som bröt mot många lagar och gjorde många, många fel, men sen blev det lite lite bättre steg för steg efter ett och ett halvt år på ett behandlingshem.

Jag har klarat mig utanför psyk i ett och ett halvt år, får fortfarande panikattacker, men har nästan slutat självskada helt. Det är inte bra än, jag hör fortfarande mobbarnas elaka röster i sitt huvud, får ångest och panik, men det är ändå bättre. Idag är den “lilla flickan” 17 år och bor kvar på behandlingshemmet jag bott i ett och ett halvt år, jag går i behandling och ska göra det i ett år till. Jag har hopp om att det kommer att bli bra.

Tjej, 17 år