Nu vill jag leva

Det var en kall vinterkväll i början av december. Jag stod där i min sommarjacka och mina sommarskor. Jag kände hur kalla vindar svepte genom mitt spretiga hår. Jag hade bestämt mig för att inte leva längre.

Jag hade fått ta så mycket skit för saker jag inte hade gjort eller sagt. Mina vänner fick ta en massa skit för att de ställde upp för mig! De fick trösta mig när jag var ledsen. De fick gå på en massa möten på grund av mig.

Jag har blivit mobbad i 3 år. De första 2 åren blev jag kallad för "bög", något jag inte är. Jag fick höra det hela dagarna. Till slut, en gång på tekniken, började tårar rinna ner för min kind. Jag ställde mig upp och sprang ut. Mina vänner undrade nog vad som hade hänt? De gick efter mig och mötte mig i tårar. Jag gick till rektorn som genast ringde till barnpsykiatrin (BUP). Jag fick en akut tid. Jag fick träffa en psykolog och sen åka hem.

Sen på söndagskvällen blev jag kallad ett annat hemsk ord. Det tog så mycket på mina krafter så jag tappade lusten att leva. Jag åkte ut i kylan. Jag cyklade och cyklade. Jag började cykla mot ett ställe med en bro i hopp om att hoppa från den. Men någon privatperson ringde till polisen som kom och tog mig. Jag fick  sätta mig i polisbilen. Jag bad en av poliserna att ringa och berätta att jag levde!

Ingen visste något om vad som hade hänt. Var jag död? Levde jag? Jag kördes in till sjukhuset. Där fick jag vård av kuratorer, psykologer och läkare. Efter ett par dagar skrevs jag ut.

Med den här texten vill jag att mobbning ska förbjudas och utrotas! I Sverige finns det många barn som är mobbade. Personer begår självmord på grund av mobbning.

Alla personer är lika mycket värda. Jag har själv varit mobbad och jag vill nu hjälpa andra ungdomar i Sverige att stoppa mobbning! Kanske du som läsare är eller har varit mobbad? En sak är säker: behandla andra som du vill bli behandlad.

Pierre