Kliv emellan!

Det jag ska berätta nu är något som hänt mig, som egentligen inte borde får hända någon. Det var på sommarlovet. Jag var vid skolans fotbollsplan. Där var två tjejer jag inte kände igen men jag och mina två kompisar gick in på plan och började snacka med våra kompisar som redan var där.

I ena kanten såg jag min gamla bästis sitta tillsammans med en kompis. De två nya tjejerna kom fram till oss och frågade om vi kände de två i hörnet och vi berättade vilka det var. Tjejerna började skrika bort mot dem att de inte skulle glo och om de ville något kunde de väl komma fram istället för att snacka massa skit!

En av de nya tjejerna började gå bort mot dem och jag såg att min kompis ställde sig upp. Jag såg att de pratade men att pratet övergick i skrik och den nya började knuffa min kompis. Min kompis och hennes kompis började springa där ifrån med tjejen hack i häl.

Efter tre dagar fick jag ett samtal från en av kompisarna jag åkte till planen med, hon berättade hur min gamla bästis hade ringt henne och gråtit. De två tjejerna vi inte kände hade letat upp hennes nummer och hotat att om hon inte fixar fram cigaretter till dem så skulle hon åka på spö. Senare på kvällen mötte jag min gamla kompis vid skolan och hon berättade om hoten och undrade hur hon skulle göra.

Samtidigt så såg jag ett gäng komma mot oss. Det var de två, plus en massa jag inte kände igen. De stod i en ring runt oss och jag vågade inte ens kolla vilka som var med. En av dem sa till mig: Du är inte inblandad i det här, stick medan du har chansen!  Svaret jag gav tillbaka var att jag aldrig skulle överge min kompis. Som svar på det spottade hon på mig. De skrek åt oss att ställa oss på knä medan de spottade och kastade grus på oss. Jag och min kompis stod på knä åt varsitt håll och jag tror att hon fick ta emot dubbelt så mycket som jag.

När jag tagit emot hårda ord och spott så kollade jag snett upp mot sidan. Då såg jag henne, min barndoms kompis. Hon som jag alltid var med, hon som visste allt, vi som var oskiljaktiga. Jag vet inte var jag fick mitt mod ifrån med jag ställde mig upp och gick rakt fram till henne och bara frågade:  Vad håller du på med? Den här sidan viste jag inte om!  Sen tog jag min kompis under armen och gick.

Jag tror alla blev paffa, för ingen sa något utan bara stirrade rakt på mig. Efter den dagen har ingen av dem hört av sig till mig! Speciellt inte min kompis. När hennes föräldrar var och är hos oss och hälsar på är hon aldrig med. Och jag hoppas det är för att hon skäms.

Men jag vet inte vad som kunde ha hänt om jag gått där ifrån när jag fick chansen. Det tog tid för oss att bearbeta det här, speciellt eftersom min kompis inte hade det så lätt varken i skolan eller i hemmet. Men jag vet bara en sak, även om det sitter kvar i mitt minne och jag kan börja gråta när jag ser bilderna framför mig, så vet jag att jag gjorde det bästa för min kompis! Och att vi kommer klara oss igenom det här!

Hoppas min berättelse kan få några fler att kliva imellan!

15 år