Jag var utfryst och mobbad

Nu ska jag berätta om min skoltid och hur jag mobbades och hade brist på vänner.

Redan i fjärde klass hade jag väldigt dålig med kompisar i klassen. Nästan alla var på mig och kränkte mig på något sätt. Men i femte klass började en ny elev på skolan, en kille. Denna kille kom fram till mig och frågade: Vill du spela fotboll med mig? Jag visste först inte om han menade allvar men det gjorde han.

Den här killen var ett ljus för mig i de mörka och dystra stunderna. Men i sjätte klass så flyttade han och vi har inte träffats sedan dess. Men en gammal klasskompis till mig som var min absolut bästa kompis i trean kom till skolan för att ha språklektion. Jag arbetade för det mesta tillsammans med en stödlärare på grund av att jag hade inlärningssvårigheter. Men ibland fick jag sluta tidigare och då tassade jag tyst till min plats för att inte störa övriga elever. De såg på film och då satte jag mig på min plats och gjorde samma sak men på min plats satt också min kompis. Jag hälsade tyst och satte mig bredvid henne.

När jag började sjuan började också min kompis i samma skola och klass som jag. Tack vare min kompis fick jag två nya tjejkompisar. En dag då vi väntade på lektion kom en tjej fram och började trakassera mig. Min kompis sa då ifrån till den taskiga tjejen. Men då gav hon sig på min kompis istället, och sa taskiga saker till min kompis. Då brast mitt tålamod totalt! Att ge sig på mig var en sak, men att ge sig på någon jag bryr mig om är en annan. Jag hävde ur mig: Håll käften!

Alla som stod runt om kring bara stirrade på mig eftersom alla kände mig sedan långt tillbaka och aldrig hade hört mig säga emot till någon förut. Jag insåg plötsligt vad jag sagt och tittade skamset ner mot golvet.

Mobbingen fortsatte ända tills jag fick nog och pratade med varenda lärare jag kände. Till slut fick de stopp på mobbingen men då var det redan slutet av åttonde klass. I början av nian hade mobbingen slutat helt men ibland kunde jag höra ord från någon men struntade i dem för det sårade mig inte när orden lite då och då. 

Jag hade fortfarande problem med min koncentration och vi gjorde utredningar som började i sjätte klass och inte förrän i början av nian ställdes en diagnos. Diagnosen jag har är ADD. Det är som ADHD fast utan h. Jag började äta mediciner för att koncentrera mig bättre. Först märkte lärarna ingen skillnad men snart upptäckte de vilken effekt medicinen hade på mig. De sa att jag var som en helt annan tjej. Min koncentration blev bättre och med hjälp av min kompis fick jag snart ännu fler kompisar.

Om inte min kompis hade börjat i min klass i sjuan hade jag nog inte klarat av att gå till skolan och tack vare henne och alla mina nya kompisar fick jag även bättre självförtroende.

Så där ser ni: Allt som behövs är en person du bryr dig mycket om och någon som säger något taskigt åt dig och kompisen försvarar dig, sedan säger denne personen något taskigt åt din kompis istället... Jag lovar att det garanterat funkar och häver du ur dig en taskig eller elak kommentar tillbaka i raseriet och ilskan så kommer du inte att veta vad du säger förrän du sagt det och lugnat ner dig, och plötsligt inser vad du har sagt och då skäms du lite men sen så känner man sig betydligt bättre!

En tjej som haft svårt att skaffa vänner och blivit mobbad och utfryst