Jag blev mobbad i flera år

Jag har varit mobbad i ungefär sex år skulle jag gissa, men jag minns inte exakt när det började. Jag bor i en rätt så liten stad, och till och med femman gick jag i en liten skola i samma stad, efter det började jag i en annan skola i en annan stad. Först var det inte så jätteallvarligt, utan då var det "bara" fyra äldre killar som hela tiden var på mig och anmärkte allt jag gjorde fel. Jag och mina föräldrar pratade med lärarna men då blev det bara så att killarna tvingades säga förlåt och sedan var allt "glömt".

Mellan trean och sexan tror jag gick jag även på gymnastik där jag definitivt inte trivdes heller. Det var ett helt tjejgäng på kanske sju personer som var på mig där också. Jag minns speciellt en gång när vi var på läger. Då bodde vi på en förskola där det fanns små cyklar som vi brukade cykla runt på på en grusplan ibland. En gång när vi skulle göra det så cyklade två av de värsta tjejerna in i mig hela tiden, och skyllde på att bromsarna inte funkade, men bytte inte cyklar trots att det fanns flera över och dessutom var grusplanen helt platt. Tillslut ledsnade jag och gick iväg och satte mig själv, orkade inte med dem. Tillslut kom fyra andra tjejer som var rätt schyssta och undrade hur jag mådde, och jag sa som det var. Då berättade de att de två tjejerna gått runt till alla i hela gruppen (på ca 15-20 personer) och frågat vilka som var med på att försöka cykla på mig så mycket som möjligt. Då var vi typ tio år gamla.

Hur som helst, när jag skulle upp i högstadiet ville jag inte gå i den lokala skolan eftersom den inte alls verkade ambitiös eller seriös, därför gick jag till en skola i en annan kommun. Genast utsågs jag till hackkyckling där också, och det var då det riktiga helvetet började. Jag blev utfryst ur gruppen, blev busringd där de sa att jag är dryg och konstig, nättrakasserad, de klottrade på mitt skåp så att alla kunde se och de knuffades och hotade. Det värsta var att de som aktivt höll på, ungefär tio personer, fick med sig hela klassen så ingen vågade stå upp för mig, folk satt och snackade skit öppet om mig, sa att jag var dryg och att vissa specifika personer som jag trodde var mina kompisar snackar skit bakom min rygg, mitt framför mig och flera andra, och de reagerade inte. Jag hade verkligen inga vänner i klassen och mitt självförtroende är inte ens värt att nämna.

En släkting till mig gick i min parallellklass då, och en dag kom han fram till mig och frågade om det var några som var taskiga mot mig. Han hade väldigt hög status, så jag förstod att i princip alla i parallellklasserna vilken var ungefär 150 personer visste att jag var mobbad. Härligt.

I åttan och nian började jag hoppa över luncherna för jag vågade inte gå ner till matsalen själv för att se om någon som jag kanske kunde sitta med var där, eftersom de för det första skulle resa sig upp och gå innan jag ätit upp då, och för det andra vågade jag inte gå genom matsalen själv, för jag kände mig uttittad på grund av mitt extremt låga självförtroende. Så jag gömde mig uppe i skolbiblioteket tills lektionen började istället.

Flera gånger hände det att jag gick hem från skolan för att jag bara inte orkade vara kvar, framförallt om det hade hänt något speciellt just den dagen, och varje morgon hade jag bokstavligt talat ont i magen när jag skulle gå till skolan.

Bredvid detta så hade jag även en konflikt med en tjej som jag känner genom en aktivitet utanför skolan där vi kommit i kontakt med varandra. Jag hade aldrig någonsin gjort henne något, aldrig! En kväll när vi precis har träffats genom den aktivitet vi går på, går jag in på Facebook och ser att jag har flera nya meddelanden. I en gruppchatt med henne och en till kille som jag bara vagt vet vem det är, har sett honom två gånger typ. Där sitter de och diskuterar mitt utseende och påstår att jag är äcklig, efterbliven, vidrig och att det finns många i "den lokala skolan" som har sagt att de tycker samma sak om mig, men det vägrar nämna några namn. Värt att nämna är att dessa två är bland de populäraste på "den lokala skolan". Jag visar konversationen för mina föräldrar och vi får genast tag på bådas nummer och ringer hem till dem och kräver en ursäkt inom en vecka, skriftlig från killen jag aldrig träffat, för honom vågar/vill jag inte träffa då han skrev de värsta sakerna, och en muntlig från tjejen som jag tyvärr tvingas träffa varje vecka. Killen skriver ett meddelande på Facebook där han ber om ursäkt en vecka senare, men tjejen har jag fortfarande inte fått någon ursäkt från, fem månader senare. Hon skrev till mig på Facebook och började anklaga mig för att ha skrivit taskiga saker till henne i gruppkonversationen och försöker skylla allt på killen.

I somras, strax efter att jag gått ut den skola som var mitt helvete under fyra år, så drömde jag en mardröm om skolan och mina mobbare som fortfarande ger mig rysningar så fort jag tänker på den.

Allt detta har gjort att jag tvivlar på mig själv och om jag är värd någonting. Jag vet ju att det inte är något fel på mig utan dem - det har jag fått bevisat flera gånger när jag har sett skammen i deras ansikten, men jag har ända svårt att ta åt mig av de tankarna, på samma sätt som jag har svårt att ta åt mig av beröm. I somras var mitt självförtroende verkligen lika med noll, och jag blev rädd så fort jag mötte någon med hög status i den lilla stad där jag bor eller när jag mötte någon i min parallellklass i skolan, och jag har väldigt svårt att lita på ungdomar överhuvudtaget. Det räcker med att jag ser en person som är lik någon av mina mobbare för att jag ska börja andas fortare  igen och för att alla minnen ska välla över mig igen. Och för er som tänker att "Jamen det är väl inte så svårt att gå genom en matsal" eller något liknande: jo, det är fruktansvärt svårt. När man är mobbad känner man sig avklädd, och tänk dig att gå genom en skolmatsal avklädd så förstår du kanske varför det inte är så lätt.

Nu går jag i gymnasiet med en helt grym klass som sakta men säkert håller på att ge en bit av mitt självförtroende tillbaka, men jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna känna till 100% att jag är inkluderad i en grupp igen, och på grund av att jag blev attackerad från alla olika och helt oväntade håll vet jag att jag aldrig kommer att kunna känna mig helt trygg med ungdomar i min egen ålder heller. Det är sjukt att några personer ska få helt och hållet förstöra en persons liv under flera år för att... Jag vet inte, kanske få känna sig lite tuffare? Jag förstår verkligen inte hur det går ihop! Jag har också funderat mycket på varför alla de som förstört mitt liv - folk som inte ens känner varandra - har valt ut just mig av alla människor att trakassera. Det bevisar väl att det är mig det är fel på? Jag hoppas att jag någon gång kommer att kunna motbevisa det.

 Tjej, 16

» Mobbning