Skönt att berätta om mobbningen

Jag har alltid blivit mobbad, jag kan inte säga när det började men plötsligt fanns kommentarerna om vad jag gör fel och hur dålig jag är! Jag höll det inom mig, det kändes som att misslyckas, som att jag sjönk till dom elakas nivå. Jag mådde sämre och sämre, men jag visste inte vad jag skulle göra.

För tre år sedan åkte jag på läger till en lägergård som nu har blivit en frizon för mig. På lägret träffade jag en fritidspedagog som jag träffade när jag var liten när hon jobbade i kyrkan där jag bor.

Nu sex år senare träffades vi igen och jag kände att jag hade hittat en person som jag skulle kunna prata med! Jag vågade inte säga något på lägret men när jag kom hem skrev jag ett mejl till henne och berättade allt. Tårarna forsade ner för kinderna när jag skrev och det tog ett tag innan jag vågade trycka på "skicka"men när jag gjorde det så kändes det såå skönt. Några dagar senare svarade hon och sedan dess har vi inte slutat skriva!

Visst finns det fortfarande folk i skolan som är elaka men när jag kommer hem och får släppa fasaden och jag får skriva till fritidspedagogen så känner jag mig stolt över att jag vågade skriva till henne för tre år sedan, var hade jag varit i livet nu om jag inte hade skrivit till henne, hade jag ens levt idag?

Jag hoppas att unga idag vågar berätta om problem de har innan det är försent! Jag är otroligt stolt över att jag vågade berätta och jag ångrar inte för en sekund att jag gjorde det!!

Elina