Den hemska rasismen

Jag är en helt vanlig tonåring på 15 år. Livet tycktes vara bra när jag flyttade till Sverige, när jag var 10 år gammal. Jag kommer nämligen från Thailand.

Nu under tonåren har jag varit med om hemska saker som till exempel bråkat med kompisar, bråkat med mina föräldrar eller bara blivit ledsen. Men alla de saker som jag har varit med om, har jag försökt att ändra. Jag har försökt att ändra på det och det har jag lyckats med - jag har slutat bråka med mina kompisar och föräldrar och jag har blivit mer positiv och så vidare.

Men det finns en sak som forfarande sliter mig i stycken. Rasismen.

Bara ordet får mig att rysa. Flera gånger har jag hört att jag är gul (vilket jag inte tycker att jag är) eller att jag har sneda ögon. Ja, visst jag har kanske sneda ögon men efter alla gånger jag har blivit påmind om det har jag uppfattat att det är något fel på mig.

Jag har uppfattat att det är fel att vara gul, ha sneda ögon eller att prata det thailändska språket. "Ching chang chong" säger de till mig... När jag går på stan har det hänt att en helt främmande människa säger "Hej kines". Eftersom jag tar det som att det är fel att se ut som en kines mår jag dåligt varje gång någon säger att jag har sneda ögon eller att jag är gul.

Man säger att saker förändras men detta är en sak som aldrig kommer att ändras. Jag kommer alltid ha den thailandska sidan inom mig och jag kommer alltid ha sneda ögon. Jag kommer alltid att prata thailandska som f*n inte låter som ching chang chong!

Ibland önskar jag att jag inte kom fran Thailand och inte hade sneda ögon. Då skulle jag inte ha mått så dåligt varje gång jag ser min spegelbild.

Jag önskar att alla kunde acceptera alla som de är, oavsett vilken religion de tror på eller hur de ser ut.

Man kan inte välja vilket land man kommer ifrån. Man kan inte välja att bli född.

Anonym