De spred fotot utan att fråga

Två fönster var öppna för att motverka den kvava luften i aulan. En av lärarna som stod framför bildskärmen släckte lampan så att mörkret lade sig över eleverna, och den vita texten på skärmen syntes tydligare: Åk 9 2016

En del av eleverna stönade och gömde ansiktet i händerna, medan andra armbågade varandra och började fnittra. Jag misstänkte att det här var den så kallade överraskningen som lärarna pratat om, och eleverna spänt hade väntat på. Jag log och sneglade på mina vänner bredvid mig, som också hade börjat viska med varandra. Läraren tog ett steg fram och slog ut med händerna.

- Ni har gått här i tre år på högstadiet, började han, och det här är som vår present till er. Ni har växt så otroligt mycket och nu ska vi visa er hur mycket.

Han klickade på en dator och bildspelet gick igång. Poppig musik strömmade ut ur högtalarna och bilder bläddrade förbi på skärmen. Bilderna från balen kom upp, elever som stod uppradade i klänningar och kostym, bredvid varandra, skrattandes, pratande. Leendena var stora och mitt eget blev större. Jag mindes förra helgen, med sorg att den var över, med glädje att den ägt rum. Sedan kom bilder från 7:an och många brast ut i skratt, när unga ansikten visades på skärmen. Plötsligt hörde jag knarrandet av en stol och en dörr som slog igen. Skratten fortsatte och viskningarna, utropen som hördes över hela salen.

– Kolla hur du såg ut!

– Men vad hade jag för kläder?!

– Minns du det där?

När bilderna från 8:an kom blev jag stel. En bild på mig dök upp. Jag blundade, svalde, drog en hårslinga bakom öronen. Bilden var helt okej, men när den försvann bultade mitt hjärta lättare. Filmen började närma sig sitt slut och jag andades ut, en bild räckte på mig. Men när nästa bild visades tappade jag andan. Luften gick ur mig, som en ballong, men istället för att jag flög upp i skyn så träffade jag marken direkt. Först såg jag inte att det var jag. Skratten ebbade ut en aning, och jag hörde någon som frågade.

– Vem är det där?

Sedan kunde jag känna hur alla förstod att det var jag. Min vän bredvid sneglade på mig, några skrattade. Bilden växte på skärmen, min hals blev trängre och det blev svårt att andas. Sedan var den borta, och det var nästa elevs tur att känna sig som en ballong. Plötsligt förstod jag varför någon hade lämnat aulan. Jag förstod precis känslan, ändå applåderade jag när bildspelet var slut. Den leende läraren klev fram och tog emot applåderna. Det är nog lättare att ta emot applåder för att människor tycker att du gjort någonting bra, än att ta emot skrattsalvor ifrån elever som skrattar åt dig.

– Tack för de här åren, sa läraren, och jag har mailat bildspelet till er så att ni alltid kan ha kvar det för evigt.

Han skrattade till.

– Eller om ni vill ta kort på varandra och sprida på snapchat.

– Det var inte ens några bilder på mig som visades, viskade min vän bredvid mig.

Hon tystnade innan hon fortsatte.

– Jag är glad att inga fula bilder visades på mig, sa hon, men jag är också ledsen att ingen kommer att minnas mig.

Jag reste mig med alla andra fast det kändes som om min bröstkorg skulle implodera. Resten av dagen blev ett töcken på grund av tårarna som brände bakom ögonlocken. Skolan försvann bakom mig, och för första gången sedan jag börjat där, önskade jag att den kunde stanna där. För jag trodde aldrig att den skulle kunna mäta sig med utfrysningen jag fick utstå på skolan jag gick på innan, fast det här överträffade den sortens mobbning. Eftersom att den då kom ifrån trettonåringar som inte ens kommit in i puberteten. Nu kom det ifrån en lärare. Och bilden skulle alltid finnas kvar på nätet, i någons mail och finnas till hands för många att skratta åt, på fyllan eller inte. Och jag kunde inte göra någonting åt det. Inte ett skit. Eftersom jag inte hade fått den enkla frågan: “Är det okej om vi har med din bild i bildspelet?”

Jag kommer aldrig att glömma tårarna. Tårarna som brände i ögonen på väg till tåget, tårarna som brände i ögonen på tåget när jag sa till mina föräldrar i mobilen att allting var okej för jag inte ville börja gråta. Jag minns att jag var rädd för att om jag började, skulle jag inte kunna sluta. Luften utanför tåget var kvav. Kvav som i en trång aula. Solen gick i moln, och det blev mörkare. Allt som saknades var den vita texten. Jag hade inte tillräckligt med pengar i mobilen för att ringa upp pappa när jag kom till hans jobb. Killen i receptionen log när jag närmade mig.

– Vad kan jag hjälpa dig med? frågade han, hans ögon granskade mitt ansikte. Han såg det som gick att se, och det som jag trodde att jag kunde dölja.

– Jag behöver få tag på min pappa, svarade jag med tjock röst, han jobbar här.

Killen nickade och skyndade sig att skriva på tangenterna.

– Han svarar inte i telefon, sa killen, men jag släpper in dig. Han sitter i möte, däruppe.

Killen pekade till övervåningen, öppnade de automatiska dörrarna och jag kunde känna hans blick i ryggen när jag gick upp för trappstegen och knackade på dörren. Efter det kunde jag inte andas. Orden fastnade i halsen när jag skulle förklara. Jag grät hela vägen hem. Jag kunde inte sluta.

Dagen efter kramade jag läraren, och önskade honom glad sommar. Jag tänkte att om jag trängde undan det som hänt, kunde jag glömma det. Trots det vaknade jag flera gånger kallsvettig på nätterna under sommarlovet, med mardrömmar om att jag var arg. Jag drömde att jag var arg, på skolan, på mig själv. Jag var arg för att de släppt ut bilden, trots att jag hade skrivit under flera lappar där det stod med klar text: “Måste ha föräldrars tillåtelse för att fotas.” För bilden som var i bildspelet, hade jag inte ens vetat existerade.

Jag var arg på mig själv, att jag sagt glad sommar, att jag inte varit gladare på skolavslutningen. Men inte längre, nu är det bara besvikelsen som sitter kvar. Att jag litade så mycket på att en skola skulle hålla vad de lovat. Löftet om att inte kränka en elev.

/Anonym