Äntligen kan jag var mig själv!

Jag var mobbad i många år. Det började redan lite smått i trean, men så fort jag och min mamma sa till min dåvarande lärare. Hon samlade de det som gällde och skickade ut resten på rast och pratade om situationen vilket ledde till att det löste sig för resten av det läsåret.

Men i fyran började det igen, först var det bara tjejerna som frös ut mig, tyckte att mina förslag var dåliga och så vidare. Efter ett tag tog vissa av killarna efter, men aldrig så att det blev ett större problem och det var bara vid något enstaka tillfälle.

Men i femman hade det gått så långt att jag kunde gråta när jag kom hem. Mamma pratade med mina tre lärare och min rektor om problemet när det inte blev bättre. 

Jag fick gå till sjuksköterskan för samtal, jag hatar fortfarande de samtalen. De pratade lite med mig och bad mig svara på lite frågor som de hade på ett papper. Den frågan jag minns tydligast är hur jag mår för tillfället på en skala från 1 till 10. Jag mådde ganska bra, det var tidigt på dagen och inget speciellt hade hänt så jag satte en 8:a eller 9:a, vilket direkt ledde till följdfrågan om jag inte mådde dåligt. Och det gjorde jag, men inte för stunden, vilket jag var tvungen att förklara.

Men det värsta med enkäten var det sista som jag behövde göra, komma på en plan hur jag skulle förbättra mig så att folk skulle gilla mig mer. Så jag skulle vara en person som inte var mig själv bara för att jag inte skulle fortsätta att vara utfryst och mobbad. Denna återgärdsplan är enligt mig helt fel och fick mig bara att må sämre, men aldrig bättre.

På högstadiet hoppades jag på en nystart eftersom det var en ny skola, men det fortsatte på andra sätt. Den stora och enda skillnaden var att lärarna tog tag i problemet. Att vara utfryst under en så lång tid har lett till att jag har svårt att lita på folk, speciellt tjejer. I åttan lärde jag känna en kompis, vilket betydde väldigt mycket för mig.

Nu har jag gått på gymnasiet i två år. Det har varit de bästa åren i mitt liv. En stor faktor för att det har blivit så bra för mig är att jag har börjat på en skola i en annan stad. Jag går i en underbar klass där de övriga är som jag och accepterar varandra för vem de är.

Jag har lyckats få mer kompisar här än jag någonsin haft tidigare och litar på dem, till och med tjejerna. Att ha personer runt mig som bryr sig om mig och tycker om mig för den jag är det bästa jag vet.

Jag har även lyckats hitta personer i min omgivning som jag kan öppna mig för om jag behöver och bara vill prata istället för att ljuga om hur jag egentligen mår.

Det kommer en tid då det blir bra för alla, det är bara att hålla ut och kämpa på.

Anonym, 18 år