Jag vill inte berätta för er om allt som har hänt med mig in i minsta detalj. Jag vill tala om räddning, om lycka, hopp och om kärlek
Det är ett bra tag sedan nu som tidpunkten är där jag tänker hoppa in i kaoset som går under beteckningen "mitt liv". För att inte dra ut på detaljer, jag hade fått allt hopp och alla drömmar krossade till spillror.
Jag försökte desperat att lappa ihop ett söndersmulat förhållande. Det försökte vi båda, det tjänade ingenting till. Hon fanns där hela tiden och lyssnade på mitt evinnerliga gnölande. Jag beundrar henne för hennes tålamod!
Vi skiljdes åt förra året. I år har jag varit iväg långt borta ifrån henne. Jag saknar mina kompisar från hemma så mycket att det gör ont. Jag saknar henne som mest. Jag har insett varför nu.
På nyårsafton skickade hon mig ett meddelande. Hon var i Indien. Jag grät när jag läst hennes meddelande. Jag visste inte varför då. Jag vet nu. Jag älskar henne. Men jag kunde inte se det innan hon berättade att hon älskar mig.
Jag tittar ut över rummet nu. Jag ska packa allt i morgon. Jag ska åka hem snart, så snart. Ska bli kul att se mina föräldrars min när jag presenterar min flickvän för dem.
Inte så att de har något emot tjejer, de är inte ett dugg konservativa i sina värderingar, nej inget sådant. Det är bara det att jag ägnat mitt liv åt att övertyga dem och världen om att jag gillar killar. Det gör jag, också. Ska bli kul att se deras min när deras äldsta dotter kommer hem med flickvän.
