Hon började i klassen under mig. Jag kommer ihåg hennes blonda hår som hade den ovanligaste flätan jag någonsin sätt. Hela hon var bara fin, hon kunde inte få bort sitt leende från sina läppar, och jag blev varm och glad varje gång jag såg henne. Jag kollade mycket på henne, jag kunde inte sluta. Jag ville gå fram och inleda någon sorts vänskap. Jag visste inte vad som skulle hända.
Det sjuka var att utan att jag hade gjort det minsta så var det hon som skrev till mig på Facebook. Vi klickade direkt och var så lika, vi var läskigt lika. Inte noga med att hon var den ända som jag någonsin sett som hade likadana ögon som jag. Vi tyckte verkligen lika om ALLT. Det enda som var annorlunda var att jag var kille och hon var tjej...
Jag upplevde redan från den första veckorna att det var något som inte var bra med henne. Hon hade svårt med något, något hon inte hade klarat upp i sitt liv än... Jag märkte det på hennes beteende och hur hon tog tag i de flesta saker. Hon flydde från sina problem i hopp om att finna svar och lösningar längre fram under livets gång, hon rymde iväg utan att märka det in i större problem, som blev större och större.
Varför kunde hon inte bara kämpat för att lösa saker, jag är så ledsen för det. Istället för att glömma någon så försökte hon ersätta den med andra som inte hade något med det att göra. Så klart tänkte hon inte på det själv, hon behövde ju inte anstränga sig för att få någon hos sig direkt. Likaså kände jag när vi efter många dagars pratande kysstes. Det var hon som kysste mig, och jag fick i efterhand veta att hon hade kysst en annan kille dagarna innan.
Ända sen den dagen så var jag fast i hennes förtrollning, och jag förstår inte varför hon ens gjorde det om ho inte menade något. Hon ville nog bara kolla om det var något mellan oss, men hon sa att hon inte kände något. Men varför hände det, igen och ingen då? Hon kunde inte få nog av mig, var det för att jag var annorlunda? Eller var det för jag påminde mest om det hon ville helst glömma bort och flydde ifrån? Varje gång jag ville ta reda på svaret kom vi alltid in på annat och började bråka. Vi blev osams, men förenades snabbt igen efter som "vi inte kunde klara oss utan varandra".
Sen blev allt bara som en kompisgrej, som att vi höll på för att det var mysigt, inget annat. Vad var det för fel på det tänkte jag. Men så kommer de stunder där man överväger sina känslor för någon, och kastar ur sig saker man genast ångrar.
Tänk på det killar, tjejer gillar bestämda killar, och tröttnar på motsatsen.
Vårat dåliga tålamod gjorde inte heller saker bättre emellan oss, så efter att ha talats vid varje dag i fem månader så slutade våran vänskap på just det sättet som den nästan hade gjort fyra gånger innan. Jag frågade henne vad hon kände för mig, jag var osäker och ville ha svar.
Nu ligger jag här i min säng, helt förkrossad, utan min bästa vän och med två biobiljetter som jag bara vill slänga. Ber till Gud att det löser sig snart. Kan verkligen inte leva utan henne i mitt liv, måste ha henne som min vän åtminstone :(
