För två veckor sedan började jag sms:a med en kille som jag har stött på flera gånger på spårvagnen till och från skolan. Vi brukade då alltid kolla in varandra.
Vi bestämde förra veckan att vi skulle träffas, det som är bra är att vi har bara en hållplats från varandras skolor och två hållplatser ifrån varandra där vi bor.
Jag som är så himla blyg och endast umgås med tre personer, som är mina bästavänner, som hatar folkmassor och stöta på nytt folk... trodde jag skulle få hjärtattack eller något!
Mina tankar var hemska, jag var så himla rädd att han inte skulle tycka om mig lika mycket i verkligheten, tycka att jag var tråkigt, fulare i verkligheten osv. Jag var verkligen JÄTTEnervös och ringde min kompis dagen innan och var hur nojig som helst. Jag bokstavligen skuttade upp och ned här hemma.
Timmen innan jag skulle gå hemifrån var jag inte lika nervös, jag försökte tänka att jag var på väg till en utav mina bästavänner. Försökte lugna mina nerver. Fixade mig lite och gick hemifrån.
Jag kom dit efter honom. Han stod där lutad mot räcket. Herregud så fin han var! Jag gick fram till honom och tittade runt, istället på honom, för jag var nervös. Jag omfamnade honom och där började små pratet.
Han var så himla pratglad och härlig som person, mina tankar var som bortblåsta när jag träffade honom. Det var så lätt att vara med honom, det var fantastiskt. Han är helgrym!
Jag ville inte bjuda hem honom så även ifall det var iskallt ute så gick vi ändå runt och pratade. Det var mysigt. Vi rörde vid varandra, kände på varandra, han tog armen runt mina axlar ibland. Allt kom naturligt.
Även ifall vi inte är tillsammans, men kanske kommer bli det, så kändes det bra. Kändes så jävla härligt. Han är verkligen hur go som helst i verkligheten.
Han sms:ade mig samma kväll och berättade vad han tyckte. Det vart lite stelt men han tyckte jag var grym och jättevacker. Jag blev så varm inombords.
