Jag ska berätta min historia om en tuff och svår kärlek. Jag kan kalla det förbjuden kärlek. En version av Romeo och Julia.
Det hela började när jag gick i nian. Jag var då kär i en kille, som inte alls tyckte om mig. Han lurade mig, fick mig att tro att jag intresserade honom. Det var svårt att komma över det, men jag gjorde det till slut. Men jag fortsatte att umgås med honom tillsammans med min bästa vän.
En dag, på nyårsdagen, så var jag med min bästa vän och honom. Men han tog även med sig sin bästa vän. Det var då allt började verkligen! Jag och den här killen började ta kontakt med varandra. Till slut så började jag gilla honom. Vi sågs på sommaren, tog långa promenader och hade roligt. Men efter kanske mer än ett halvår, så sa han att han hade känslor för mig och undrade om det kunde bli vi två. Jag ville säga ja, men sa tyvärr nej. Jag fick nämligen inte ha pojkvän för mina föräldrar. Det sved att säga till honom att jag kunde inte. Men jag ville samtidigt inte förlora honom, så jag bestämde mig för att berätta allt.
När jag väl gjorde det så förstod han konstigt nog. Trodde aldrig det. Vi bestämde oss för att vänta och jag sa ingenting till mina föräldrar. Men det blev allt svårare att få träffa honom. Men jag lyckades ändå! Men vi träffades typ tre gånger i månaden! Tufft, men vi klarade av det och han klagade aldrig. Sedan efter ungefär 11 månader, nästan ett år, så frågade han om det kunde bli vi två. Jag visste att jag inte fick ha pojkvän. Men jag sa ja ändå. Jag kunde verkligen inte säga nej nu, inte igen.
När jag kom hem så berättade jag det för min mamma. Det var svårt och jag sa allt. Allt jag tyckte och tänkte om det här. Hon sa att hon skulle prata med min pappa och sedan skulle de säga till mig vad de tyckte om att jag skulle ha pojkvän. Pappa var i Stockholm då och det kändes som en evighet att vänta på svar. Jag hörde mamma och pappa prata i telefon med varandra och då lät inte mamma så glad. Hon ville inte att jag skulle ha pojkvän och inte pappa heller. Men han var mest lugn. Men jag var ändå orolig. Ville inte förlora den här killen.
Jag var säker och beredd på att de skulle säga att jag skulle göra slut, när de en dag sa ''Vi måste tyvärr säga att du...''. Idag har jag och min pojkvän varit tillsammans väldigt länge och jag hoppas att det blir mycket länge! Meningen mina föräldrar sa slutade såhär ''Vi måste tyvärr säga att du inte är ett barn längre och vi ska stötta dig i allt och vi litar på dig''. Såg glöm aldrig detta: kärleken övervinner allt.
