Tränaren våldtog mig

Jag ska nu berätta om något som hände när jag var tonåring och som satt djupa spår. Förhoppningsvis hjälper min historia någon annan.

Jag var 14 år när allt började och hade tränat kampsport i några år. Jag hade alltid haft samma tränare som jag kommit att tycka om och som jag verkligen trodde att jag kunde lita på. Därför funderade jag inte särskilt mycket när han efter ett träningspass bad mig stanna kvar en stund. Jag hade skadad axeln under ett tidigare träningspass och han sa att han ville försäkra sig om att den var bra nu. Det som började med en oskyldig undersökning slutade med att han tafsade mig på brösten, rumpan och mellan benen med händerna. Jag var så chockad att jag inte sa någonting. Jag vågade inte säga nej och i efterhand trodde jag att ingen skulle tro mig om jag berättade. Vem kunde tro någonting sådant om honom?

Eftersom jag inte sa någonting, fortsatte övergreppen och blev allt grövre. Från att ha handlat om smek övergick det snart till rena våldtäkter. Jag fortsatte att hålla tyst, i tron om att det nu måste vara mitt fel. Några av mina träningskamrater började undra varför jag började må allt sämre men jag vågade inte säga ett ord till någon; inte till dem, inte till mina föräldrar och inte till någon annan vuxen. Vid 17-års ålder tog jag så till slut beslutet att slita mig ur hans grepp och sluta med träningen. Istället för att berätta sanningen om varför jag slutade drog jag en vals om att jag tröttnat och behövde en time-out.

Åren gick och jag hörde bara sporadiskt ifrån min tränare. När det gått fyra år träffade jag på en gammal träningskamrat som berättade att min före detta tränare nu satt i fängelse, dömd för sexuella övergrepp på flera barn i en annan klubb där han också var tränare. Jag fick fruktansvärt dåligt samvete och tänkte att ”tänk om jag bara anmält honom”. Dock kom den gamla frågan återigen upp: Skulle någon ha trott mig? Jag var glad att han fått ett straff men tankarna på att jag hade kunnat bespara de andra barnen det lidandet får jag alltid leva med.

I våras tog jag beslutet att återvända till min gamla kampsport men tränar i en annan klubb och givetvis för en annan instruktör, som känner till vilken klubb jag tränat i innan och för vilken tränare. På ett av de senaste passen avslutade vi med massage i grupp och då plötsligt och utan förvarning kom alla minnen av övergreppen tillbaka. Jag började störtgråta och sprang ut ur rummet. Tränaren följde efter och lyckades efter en lång stunds övertalan få mig att berätta varför jag reagerat som jag gjorde. En lång stund satt han bara och höll om mig och höll mig i handen. Tillslut frågade han varför jag inte hade vänt mig till honom när allt hände.

Ja, vad skulle jag svara. När man blir utsatt för sådana övergrepp av en vuxen man tror man kan lita på är det svårt att se att det finns bra vuxna i sin närhet som kan hjälpa. Tyvärr tappade jag tilltron till vuxenvärlden och vågade inte lita på att någon stod på min sida. Idag ångrar jag djupt att jag inte ens försökte vända mig till någon vuxen. Min rekommendation till alla där ute som är/har varit utsatt för någonting liknande är därför att vänd er till någon vuxen! Det finns alltid någon som lyssnar och som är beredd att hjälpa.

Med hjälp av min nuvarande tränare har jag nu sökt hjälp för att bearbeta händelserna. Jag hoppas att jag en dag kan glömma och förlåta men jag vet inte om det är möjligt. Minnena kommer jag alltid att få leva med och min tilltro till män är fortfarande inte särskilt stor. Med den hjälp jag får nu hoppas jag kunna bearbeta händelserna tillräckligt för att kunna förlåta.

Anonym