Till slut fick jag hjälp

Jag är 18 år. När jag var 15 år blev jag våldtagen av en kille som då var 19 år. Jag var oskuld då och blev helt paralyserad under händelsen. Med våld och hot höll detta på i ca 3 timmar. Jag försökte förtränga den natten länge, jag fick sömnsvårtigheter, ångest, panik, kunde längre inte vara ensam. Jag skämdes, trodde de var mitt fel, att jag sa inte ifrån tillräckligt. Men jag gjorde allt jag då kunde.

Jag polisanmälde aldrig, för jag skämdes, jag var rädd, rädd för att jag nån gång skulle känna den känslan jag kände då. Det var inte bara själva händelsen som var jobbigast utan allt där omkring. Alla vänner som svek och började sprida rykten.

Jag kunde inte gå till skolan under den närmaste perioden. Jag berättade för mina dåvarande bästa tjejkompisar. Dom var dom här "tuffa" tjejerna. Dom berättade det vidare och på ett helt annat sätt än vad som var sant. Två andra tjejer av alla mina vänner stannade kvar och hjälpte mig. jag har än idag svårt att se dom två tjejerna som svek.

Efter några månader träffade jag en kille som var 5 år äldre än mig. En underbar kille. När vi blev ihop berättade jag om allt som hade hänt. Jag berättade vissa saker om händelsen som jag aldrig berättat för nån annan. Han hjälpte till. Han såg hur jag mådde och fick mig till slut att gå till en kurator på ungdomsmottagningen. Jag vägrade först, och att gå hos en kurator på min skola var helt uteslutet. För jag tänkte då på vad alla mina vänner skulle säga om dom visste att jag gick och pratade med nån.

Eftersom jag först hade berättat om händelsen, och det kom ut i skolan, så gjorde det att jag fick svårt att berätta för andra vänner senare i livet. Problem uppstod mellan mig och min kille om just sex för de var svårt för mig efter det jag hade varit med om. Jag skämdes över att de var svårt. Än idag kommer problem upp som känns jobbiga. Men jag kan hantera det bättre nu.

Jag är idag jätteglad att jag gick till en kurator på ungdomsmottagningen,för jag fick hjälp.

Hjälp jag behövde.

Anonym