Övergrepp i tunnelbanan

Tunnelbanetåget mot Skarpnäck kommer om 3 min. Jag går längst bort till andra sidan av perrongen medan jag väntar.

När tåget kommer kliver jag på. Det är nästan helt tomt i vagnen förutom två killar i 25-årsåldern som snackar om sina miljonköp.

Vid station Stora Mossen kliver en man på. Han sätter sig bredvid mig. Det är lite underligt att sätta sig brevid någon när nästan hela vagnen är tom. Mannen tittar på mig med en konstig blick som att han just ska slänga sig på mig eller rusa därifrån. Jag blir osäker och håller hårt i min väska som jag är säker på att han ska rycka åt sig och springa ut med när tåget stannar.

Men det hände inte. Utan.

Han flyttar sin hand under min rumpa. Jag fryser till, jag förstod inte vad han gjorde, jag tittade på honom. Kanske han inte märkte att hans hand bara råkade slinka in och krama åt min rumpa?

Han tittar fortfarande sådär konstigt på mig och fortsätter att krama om min rumpa, Jag ställer mig upp, rusar allt vad jag kan till andra sidan av vagnen. Tunnelbanan ska precis bromsa in när jag vänder huvudet mot andra änden av vagnen. Fasan stiger. Mannen springer mot mig, jag springer ut när dörrarna öppnas, vet inte vad jag ska göra. Skrika hjälp? Springa så långt jag kan och hoppas att han inte hittar mig ?

Han är strax bakom mig, jag hoppar in i nästa vagn. Han följer efter.

Jag tränger mig förbi en flock dagisbarn som ska ut innan dörrarna stängs. Jag hör precis det där lilla pipet som betyder att dörrarna stängs innan jag hinner ut. Han hann inte av . Han hann inte!!

Men vad skulle jag göra nu? Han kanske åkte tillbaka hit? Kanske han väntar att jag istället ska gå på nästa tunnelbana mot samma håll?

Jag gråter och skakar. Jag är så fruktansvärt rädd. Så fruktansvärt rädd..

Jag var 11 år. Det var andra gången jag blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Händelsen polisanmäldes när min mamma genomskådade mitt allt för stora leende när hon frågat hur jag mådde.

Anonym