Man kan klara allt

För ett par år sedan var jag med om sexuella övergrepp. Det var min barndomskompis pappa som förgrep sig på mig. Han hade fru och barn, och min familj bodde granne med dem under hela min uppväxt. 

Det började med att han och jag hade kontakt om lite om olika saker, efter ett tag började vi komma in på sex. Samlagen gick till så att han plockade upp mig i bil, sedan åkte vi någonstans där vi var själva. Jag var 12 år och tyckte att detta var helballt. Jag hade ju förlorat min oskuld och det hade inte mina vänner, det var ju skitfränt i mina ögon! Jag förstod såklart inte att det var fel. Dessutom var det ju en man jag känt i hela mitt liv och byggt upp ett förtroende för. Jag litade på det han sa att vi skulle göra, och trodde det var rätt.

Några månader efter samlagen började jag skada mig själv. Lärarna på skolan såg ju såklart det här och jag fick gå till kuratorn. När hon frågade vad som var fel sa jag att det inte var något speciellt. Hon sa "Det är något, det ser jag på dig". Jag sa att det inte var något märkvärdigt. Eftersom jag inte såg felet i det som hade hänt så tänkte jag ju att det inte var någon mening att berätta. Ska jag vara ärlig så trodde jag inte ens att det var på grund av övergreppet som jag skadade mig. Men nu i efterhand kan jag ju säga att jo, det var det visst.

Kuratorn fick mig i alla fall att berätta allt som hade hänt och efter det skedde direkt en anmälan och jag fick åka på en massa polisförhör. Idag sitter mannen i fängelse, och han fick även betala skadestånd till mig.

Jag har fortfarande lika bra kontakt med mannens dotter, som varit min vän sedan vi var små. Hon valde att för det mesta stå på min sida i detta och det är jag otroligt tacksam över. Jag förstår såklart att hon vill träffa honom ibland, för det är ju fortfarande hennes pappa. Hon och hennes syskon har ju såklart också mått jättedåligt.

Ibland kan jag fortfarande tänka att det till viss del var mitt fel. Jag tänker att "jag var med på det, och gjorde inget motstånd?" Jag vill kunna se det alla andra ser, att jag bara var ett barn och därför inte visste att det var fel, att han manipulerade mig och så vidare. Ibland kan jag såklart förstå att inget ansvar låg på mig, men ibland har jag svårt att se det. Jag tänker att jag borde ha förstått. Jag har även rätt svårt att kalla det "våldtäkt". Men för varje dag ser jag mer och mer sanning i att det inte var mitt fel.

Med det jag har skrivit nu vill jag berätta att man kan klara allt! Det är klart att jag har haft många många sömnlösa nätter, flashbacks, panikångest, dagar proppade med ångest och tankar, men det blir bättre och bättre!

Jag kan inte säga att jag inte mår dåligt längre. Det är nog inte så länge sedan min hjärna började ta in och acceptera det som har hänt, men det går framåt tror jag. Jag har mina dåliga dagar ibland men jag tror att det är en del i processen för att kunna må bra då man varit med om något sånt här. Tillåt dig själv att må dåligt ibland för att sedan kunna må bra. Jag har haft samtalskontakt på BUP och det kan jag verkligen rekommendera, man behöver få prata om och bearbeta det som har hänt.

Alla ni som har varit med om något liknande, tänk på att ni verkligen inte är ensamma i detta! Jag tror att ni precis som jag har tankar som "Varför valde han/hon just mig? Är det något fel på mig? Varför sa jag inte emot?" och så vidare. Men så ska vi inte tänka, det är inget fel på dig bara för att du har blivit utsatt för en våldtäkt, det är fel på personen som gjorde det, ett stort fel. INTE på dig!

Efter övergreppen fick jag en känsla av att min kropp inte är min, som att den inte tillhör mig. Som att han tog något ifrån mig jag aldrig kan få tillbaka, inte bara min självrespekt utan även något mer som jag inte riktigt kan förklara, ett stort svart hål som bara finns där med mig hela hela tiden. Som att han förstörde mig och min kropp för alltid, och det gjorde han ju. Jag är medveten om att ingenting i mitt liv någonsin kommer bli som innan det hände. Det är någonting man med tiden måste lära sig att acceptera.

Jag hoppas att detta hjälper någon där ute att förstå/inse något ni inte gjort förut. Kom ihåg att du klarar allt och att det är aldrig är ditt fel att du varit med om något sånt här!  Och våga berätta, för någon vuxen, för din kompis, för din mamma eller farfar eller vem som helst. Jag lovar att det finns någon som kan hjälpa dig även om det inte känns så. Jag har fått ta en massa skit för det jag var med om, folk har sagt riktigt taskiga saker. Men tack vare att jag haft så otroligt fina människor runt mig i allt det här så har jag faktiskt klarat det och jag står fortfarande här idag, med hjälp av mina fina vänner, familj och så vidare. Och dem kan jag nog aldrig tacka nog mycket, så mycket som ni hjälpt mig, även min fina kurator förtjänar en eloge.

Tack för mig och jag hoppas att ni fick något fint ut av att läsa detta <3

Anonym