Man borde inte behöva komma ut!

Alla i min omgivning har alltid förväntat sig att jag är straight. Det har varit frågor om när jag ska skaffa pojkvän, vilken kille jag tycker är snyggast och om jag är kär i någon kille.

Jag trodde själv på det länge och när jag gick i sexan låtsades jag vara kär i en kille eftersom det var så stort tryck från tjejerna att alla skulle vara ihop med någon och jag var den enda som inte var det. Hur som helst så sa han nej när tjejerna i klassen frågade chans på honom åt mig, han sa att han inte trodde att jag var kär i honom på riktigt.

Det var i åttan som jag började förstå att jag kanske är homosexuell. Jag blev kär i min bästa kompis, en tjej. Först trodde jag bara att jag var väldigt bra kompis med henne, men jag ville ju inte bara umgås med henne som en vän, jag ville kyssa henne, jag ville att vi skulle gå hand i hand på stan.

Det tog ett tag för mig att acceptera de här känslorna för mig själv eftersom homo, bög osv alltid har varit skällsord och något dåligt i min omgivning. Men förra året så vågade jag berätta. Jag hade börjat gymnasiet, jag kände mig mer fri och ville liksom ha en nystart. Jag berättade först för min bästa kompis, hon som jag var och fortfarande är kär i. Det var fruktansvärt läskigt och jag var så rädd att vår relation skulle förändras eller att hon skulle förstå att jag hade känslor för henne, speciellt eftersom vi ofta går runt och håller handen och våra vänner lite skämtsamt kallar oss ett gammalt gift par. När jag till slut sa det så gick det jättebra och hon bara log mot mig och sa att jag var samma person för henne som jag hade varit innan.

Med hennes hjälp så berättade jag för ytterligare två vänner som jag känner från högstadietiden. Också de tog det bra, men båda gångerna har det varit fruktansvärt jobbigt och jag hade inte klarat av det utan min bästa vän. Ingen i min nuvarande klass vet, men jag börjar tröttna på frågor om pojkvänner och alla antaganden, men även om jag vet att de skulle ta det bra är jag så fruktansvärt rädd.

Min familj har jag bestämt mig att jag inte ska berätta för förrän jag har flyttat hemifrån och kanske har en flickvän. Jag tror att det blir lättare så eftersom mina föräldrar är aktiva inom pingströrelsen och åtminstone min pappa har uttalat homofobiska åsikter. Just nu försöker jag bara fortsätta framåt och vara snäll mot mig själv, men jag är så less på att man ens ska behöva komma ut, jag är så less på att sitta och tiga vid matbordet när min pappa förklarar varför samkönat äktenskap inte borde vara tillåtet och så less på att behöva vara rädd. Men jag försöker stå ut, för en dag ska jag få dem att förstå.

Anonym, 17 år