Kommit ut för mamma fyra gånger

Jag har kommit ut för min mamma typ fyra gånger.

Att "komma ut" har jag aldrig varit rädd för, så jag kan inte säga att jag vet hur det känns. Min mamma har alltid klagat över hur trångsynta folk är, om hur man borde acceptera alla.

Jag kommer inte ihåg att min mamma pratat om "när du träffar en kille", utan hon har alltid sagt "när du träffar någon". Vilket jag antar är vilken människa som helst.

Jag var ungefär 9 år så fick jag och min bästis kompis reda på vad ordet 'bisexuell' betyder och såklart skulle vi vara det. Jag hade aldrig blivit kär i en tjej, men jag visste att jag kunde bli kär i en. Jag har ända sedan jag var liten vetat om att kärlek är kärlek, lite stolt över mig själv måste jag ändå få vara..

2015 började jag prata med en tjej på en app där man skriver böcker. Vi båda skrev böcker om killar som gillar killar, det är normalt. Hon hjälpte mig igenom mycket och gör det fortfarande, för vi är vänner än idag.

Och såklart, föll jag för henne. Riktigt hårt också. Hon var den första tjejen jag blev riktigt kär i, hon jag pratade om exakt hela tiden. Hon jag älskade, och älskar.

Hon kanske inte var (eller är) kär i mig, men hon älskar mig tillbaka. Och hon tar hand om mig som om jag vore hennes. Hon är en av mina bästa vänner.

Så jag sa det till min mamma (såklart). "Mamma, jag är kär i *hennes namn*"

Och efter det kunde mamma inte sluta fråga om henne.

Varje dag,

"Hur mår *hennes namn*?"

"Har du pratat med *hennes namn*?"

Upp och ner, hit och dit. Men, jag kan inte klaga.

Några månader efter insåg jag att jag inte bara gillar tjejer. Men jag ville inte gå tillbaka till att kalla mig 'bisexuell'. Så, jag kallade mig för 'pansexuell', eftersom det finns fler kön än två, helt klart.

Hur jag insåg det igen, var enkelt. Jag blev kär i en som kallade sig själv för "kille". Eller kär, det var mer en crush. En stor crush..

Jag bestämde mig då för att läsa på mer om Hbtq+, och jag hittade Q:et. Q:et, min bästa vän. Det ända som kunde sätta ett ord på mina känslor, kanske inte exakt. Men det hjälpte mig.

Idag, lever jag som genderqueer. För jag är en människa, som inte vill sätta ett kön på mig själv. Som inte vill säga att jag är något jag inte känner mig som. Jag är mig själv och inte min kropp. En människa, precis som alla andra.

Och min crush, ja.. han har varit min pojkvän i nästan exakt (lite mer) två månader. Men bara för att jag har en "kvinnlig" kropp och en pojkvän, betyder det INTE att jag är heterosexuell.

13 år