Jag är jag!

Jag är jag! Det kan ingen ta ifrån mig. Jag är inte något som andra säger att jag är. Jag är jag.

Det var i högstadiet som de flesta och också jag, började tänka på vem man är, vem man ska älska och vem du stolt kan få vara.

I mitt fall blev det jobbigt. Jag insåg att jag gillar både killar och tjejer. En jobbig situation i en skola där många med HBTQ-fobi fanns. Så jag höll allt inne...

Det var ett helvete. Att inte vara sig själv. Att inte säga att han i den klassen ser "assnygg" ut. Jag var inte stark nog att stå för den jag var.

Men sen kom gymnasiet. Det bästa som kunde hända. Jag träffade andra HBTQ-personer och efter en tid kom jag ut. Inte som homosexuell, inte som bisexuell, inte som pansexuell eller asexuell... Jag är jag. Inget annat.

Jag kan inte definiera min kärlek eller attraktion med ett ord. Ord som homo, bi, hetero etc. Begränsar mig själv. Det närmsta jag kan komma ett ord är HBTQ-person.

Jag kan säga att idag så "tittar" jag mer på killar. Men skulle aldrig säga att jag är homo. Jag är jag. Jag älskar vem jag vill. Jag bryr mig inte om vilket kön hen har. Jag kan också välja att inte älska någon. Jag är jag. Ingen kan säga vem jag är.

Jag är stark nu. Stolt över vem jag är och är hundra procent mig inför andra. Och om de inte tycker om det. Då är det deras problem. Inte mitt. För jag är jag. Och ingen kan säga vem jag är.