En obeskrivlig lycka

I hela mitt liv har jag trott att jag var hetro, trots att jag ibland har varit kär i tjejer. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men jag hade en idé om att det hände alla någon gång. Att man blev kär i någon av samma kön.

Det var en av mina närmaste vänner som fick mig att förstå att jag nog inte var hetro, efter allt. Vi kan prata om allt och jag litar på honom till 100%. Vi satt och pratade i telefon och helt plötsligt kommer vi in på kärlek och sexualitet. Jag berättar för honom om min crush (en tjej i min klass), och han ställer frågan om jag är bisexuell. Jag googlar upp det snabbt som tusan och förstår då att jag inte är hetro.

Det var som om någon vänder upp och ner på hela min värld efteråt. Jag visste inte vad jag skulle tänka om mig själv, vad mamma och pappa skulle säga och vad alla andra skulle tro. Det svåraste för mig var att vänja mig själv vid tanken på det. Jag upprepade för mig själv varje dag i jag-vet-inte-hur-länge "Jag är bisexuell, jag är bisexuell". Det kändes som jag inte riktigt visste hur jag skulle bete mig nu.

När jag väl landat i min identitet, så var det lätt att komma ut och berätta för andra. Om jag ska vara ärlig så hade jag inte planerat att komma ut till mamma och pappa. Det bara flög ut ur min mun och helt plötsligt pratar vi inte om pojkvänner längre utan flick-och pojkvänner. Det var en obeskrivlig lycka att mina föräldrar accepterade det rakt av, utan några frågor eller funderingar.

Jag vill säga tack till min vän, som stod vid min sida och hjälpte mig när jag hade det svårt med min identitet. Jag älskar dig! (Som en vän så klart).

 

15-årig tjej