Att inte kunna ha sex!

Inte trodde jag att jag helt plötsligt inte skulle kunna ha sex längre (i alla fall inte på något/några år.) Det här är min berättelse om att inte kunna ha sex.

Det började en helt vanlig dag när jag och min pojkvän skulle ha sex, då vi snabbt fick avsluta pga att det gjorde så ont på mig i underlivet. Vi tyckte det var lite konstigt och kunde inte förstå varför, men vi brydde oss inte särskilt mycket om det. Sen försökte vi igen efter några dagar men den gången gjorde det nästan ännu mer ont, så det gick inte den gången heller. Vi tänkte att mitt underliv kanske behöver vila i någon/några veckor innan vi provar att ha sex igen eftersom jag precis innan hade haft en svampinfektion, och några månader innan det haft ett missfall. Så vi väntade med att ha sex i ca två veckor och provade igen, men det gjorde fortfarande väldigt ont på mig så vi kunde inte ha det den gången heller. Jag började bli jätte trött och less på att det var så här hela tiden och att fast vi än väntade med sex så funkade det inte. Jag blev jätte deppig och ledsen över att det aldrig funkade och att vi aldrig kunde ha sex med varandra (som vanligt). Jag minns att efter några veckor/månader utan att det funkade så började jag gråta för att jag var så otroligt less på att inte kunna ha sex med min pojkvän. Det var otroligt jobbigt och det är fortfarande jobbigt. Sex är absolut inte det viktigaste i ett förhållande för mig, men man vill ju iaf kunna ha det ibland när man är riktigt sugen, och det är trist att inte kunna ha det när man vill och när man verkligen känner för det. Det tar ju lite på förhållandet också, för sex ger ju förhållandet lite extra glöd och spänning. Vårt sexliv blev lite sämre och tråkigare i början pga detta, inte bara för att mitt underliv inte ville funka, men för att jag också tappade väldigt mycket av min sexlust.

Nu, när det har varit så här i något år så har vi lärt oss att acceptera och leva med det, men visst är det tråkigt att det är som det är. Jag har också fått tillbaka min sexlust i samband med att jag lärt mig att acceptera hur det är. Jag har också lärt mig att tänka lite positivare, tex att vi faktiskt fortfarande kan ha sex (fast på andra sätt, inte vaginalt), att det inte är något fel på min klitoris och att jag fortfarande kan få orgasm, och att det faktiskt kommer att bli bättre nån gång… det kommer inte att vara så här för evigt. Det jag har kallas för vestibulit och det är en så krånglig sak så att jag knappt själv fattar vad det egentligen är och beror på. Det jag vet är att det har någonting med musklerna i underlivet att göra och att man upplever smärta i samband med vaginalt samlag. Och det jag mer vet är att det någon gång kommer att bli bättre med hjälp av olika metoder, behandlingar och övningar hos specialister på något som kallas för ”vulva mottagningen” som finns på sjukhuset där jag bor. Men det kommer att ta lång tid innan det blir bättre så man måste ha tålamod och viljan att vilja att det ska bli bättre. Jag fick vestibulit när jag var 17 år och nu är har jag precis blivit 19.

Vissa killar kanske skulle sticka i den här situationen (för det finns så många idioter), men jag har turen att ha en sån bra kille som väljer att stanna med mig ändå, trots allt. Bara för att sexlivet inte är på topp och som förut så ger han inte upp kärleken som vi har för varandra eftersom han älskar mig alldeles för mycket för att kunna göra slut för en sån här sak. Vi går igenom det här tillsammans och försöker att hålla varandra positiva.

Om det här händer dig och du har en pojkvän så hoppas jag att han är lika bra som min pojkvän och stannar med dig även fast ni inte kan ha sex (vaginalt).

Anonym tjej, 19 år