Skönt att få diagnos

Jag har tourettes. Det har jag haft sedan jag var sju år. Mina tics var från början märkbara, och störde mig ofta när jag pratade. Men mest störde de andra.

Jag bodde ensam med min pappa när ticsen började komma. Han var arg. Jag förstod inte varför. Varför skrek han åt mig när jag gjorde tics? Var de så störande? Nu vet jag att han var arg för att han inte ville att jag skulle gå igenom det som han gått igenom. Mobbning, långa tics-perioder, att aldrig veta om det någonsin kommer bli bättre.

Jag vet att han pekade ut mina tics, och tjatade och tjatade om att jag skulle sluta, för att han brydde sig om mig. Men det förvärrade mina problem så mycket.

Det kan förvärra ticsen, och göra en mer stressad, om man pekar ut dem. Det finns andra sätt att minska på ticsen än att försöka hålla inne allt hela tiden. Men jag visste inget av det här förrän jag fick diagnosen Tourettes syndrom. Då gick jag med i en KBT-behandling. Behandlingen funkade dessvärre inte på mig, men det jag och min pappa lärde oss var att det var fel att göra som han hade gjort. Nu så känns det mycket bättre med ticsen.

En annan sak är att med diagnosen så förstod jag mer varför jag ticsade. Innan hade jag trott att jag bara var en idiot som inte kunde kontrollera impulser. Nu kan jag förklara för de som undrar varför jag gör som jag gör.

Jag ville bara visa att det är viktigt att få en diagnos tidigt, för annars kan det göra milda problem till extrema, som i mitt fall. Min barndom hade varit mycket lättare att stå ut med om jag hade fått hjälp, och pappa inte hade gömt sanningen för mig.

Så snälla, var inte så mot era barn, det kan verkligen förvärra saker.

15-årig tjej