SMS: "Gillar du henne?"

Hon har gått i min klass sedan sjuan när alla skolor skulle blanda klasser för att förvirra alla så mycket som möjligt. Jag trodde inte på kärlek vid första ögonkastet, men det var innan jag såg henne. Vi började ju prata lite överallt. I klassrummet, Snapchat osv. Och efter ett tag så kände jag att jag verkligen gillade henne. Men jag var för feg för att ta det ett steg längre. Vi började glida ifrån varandra både på sociala medier och i verkligheten.

Sommaren gick, jag kunde inte sluta tänka på henne. Så jag bestämde mig för att verkligen försöka visa henne vad jag känner. Jag började prata med henne lite mer på Snapchat igen i början av 8:an. Jag gav henne komplimanger lite sådär ibland, inte för desperata, men tillräckligt för att hon skulle kunna ana något.

Men sedan kom den dagen, dagen då allting gick käpprätt åt pipsvängen.

En helt vanlig dag, vi skickade väl lite meddelanden på snapchat, vi pratade lite på rasterna. Jag var faktiskt nära att säga till henne vad jag kände vid skåpen, men ångesten grep tag i mig och hindrade mig. Jag satt under hela följande mattelektion och klandrade mig själv för att ha låtit ångesten vinna igen.

Lektionen var äntligen slut och alla började strömma mot dörren. Jag hamnar ju självklart bredvid henne i trängseln när alla ska ut samtidigt. Efter en sekunds pinsam ögonkontakt och lite knuffande är jag äntligen ute i korridoren. Jag går mot mitt skåp, med mina trådlösa hörlurar på och är djupt försjunken i mina egna tankar. Jag tar ut mina grejer ur skåpet, stänger och låser. Hon har skåp någon meter ifrån mig, så våra blickar möts igen. Men denna gång så är den inte pinsam, den kändes liksom naturlig och värmande på något vis. Hon ler mot mig, jag ler tillbaka. Jag är precis påväg att försöka säga allt igen när en av hennes kompisar börjar prata med henne och hennes uppmärksamhet riktas bort från mig.

Jag ger upp, igen. Jag går ut till cykelstället, låser upp min sparkcykel och börjar åka hemåt. Mina hörlurar satt inte på just nu, som tur var. ”Hejdå!” Hör jag henne säga. Jag vänder mig om och vinkar till henne. Nu visste jag det, jag älskar henne. Jag åker resten av vägen hem med ett leende på läpparna. Jag kommer hem, sätter mig på sängen och bara tänker. Tänker på provet vi skulle ha imorgon, vilken middag det skulle bli idag, men mest tänkte jag på henne. Hon kanske till och med gillade mig? Men jag var ju inte 100% säker än, inte ens nära.

Efter någon minuts tystnad så plingar det till ifrån min iPad, jag har fått ett meddelande från hennes kompis. Jag öppnar det och läser, och en våg av känslor slår emot mig. ”Gillar du henne?” Läser jag. Jag tvekar, men efter någon minuts ångest så skriver jag ”Ja” och trycker på skicka. Jag har alltså nyss erkänt för hennes kompis att jag gillade henne. Det jag inte visste var att hon jag gillade satt bredvid sin kompis hela tiden. Hon skickade ett meddelande från sin kompis telefon till mig. Jag läser orden långsamt och precist. ”Jag vill vara din kompis, men inget mer tror jag.”

Jag känner hur hela jag nästan svimmar, mina armar domnar av, min iPad glider ur händerna på mig och flyger i golvet. Jag försöker att hålla mig lugn och sansad, men mitt hjärta slår som en slägga i bröstet på mig. Jag blir yr. Jag sitter i minst 2 minuter och bara stirrar rakt in i väggen. Jag plockar upp min iPad och skickar ett ”ok” tillbaka. Mina fega beslut gjorde alltså att jag väntade i över ett år, bara för att få ett nej. Jag borde ha sagt det tidigare, MYCKET tidigare. Men detta var ju 100% mitt fel. Jag kan ju inte tvinga henne att gilla mig direkt. Jag ville bara sjunka igenom golvet och suddas bort från jordens yta. Vi är fortfarande kompisar ungefär 3 veckor senare, men jag kommer antagligen alltid ha känslor för henne.

Tack för att du läste! :)

/Kille, 14 år