Mobbningen tog slut, nu älskar jag mig själv!

När jag var jätteliten hade jag jätte bra självförtroende och jätte bra självkänsla. Tills allt förändrades på bara några år. Tills allt blev till en mardröm.

Allt började när jag gick i första eller andra klass, jag var alltid lite speciell och annorlunda jämfört med de andra tjejerna i min klass. Jag älskade att leka med bilar och lego, det var mycket enklare att hänga med killar för det var inte alls lika mycket drama. Tjejerna bara snackade illa om andra och lekte med dockor och smink. Jag kände mig extremt utanför och ensam. Killarna brukade reta mig och kalla mig för "glasögonorm". Speciellt två killar, dem älskade att göra mig arg och ledsen. Det var det bästa dem visste.

Varenda morgon när jag kom in på skolgården kunde jag se alla stå i hörn och skratta och blicka mig. De två killarna, "mobbarna", brukade kasta ned på mig asfalten och garva åt mig. När jag hade klarat av att gå till skolan och vara med om all skit i 2 år bestämde jag mig för att byta skola till en ganska liten skola ute i ingenstans. Men de två killarna som hade varit elaka och mobbat mig på förra skolan bytte till samma skola som jag började på. Jag hoppades på att få en nystart där men allt blev bara ännu värre.

Jag hade verkligen ingen att vara med på den nya skolan, jag var totalt ensam, mitt självförtroende sänktes otroligt mycket. De två mobbarna fortsatte, jag blev kallad för hora, tjockis, glasögonorm. Jag var helt enkelt inte tillräckligt bra och fin.

Efter ett tag började jag att ta in allt detta i mitt huvud, jag sänktes till botten, jag ville och orkade inte leva längre. Jag skadade mig själv, jag klankade ned på mig själv. Jag kände mig alltid dålig och allmänt ful. Jag hatade mig själv och min kropp. Den enda tanken som fanns i mitt huvud när jag vaknade och somnade var "varför ska jag som är så fet och dum i huvudet förtjäna att leva?". Jag grät mig till sömns och vägrade att gå till skolan.

Men idag, några år senare mår jag bättre än någonsin, jag älskar mig själv och min kropp. Jag känner mig tillräckligt bra och fin. Allt detta tack vare min familj och mina nya fina vänner. Men främst tack vare min kurator som jag gått till i flera år för att få hjälp att hitta tillbaks till mig själv och lägga allt det gamla bakom mig.

Sluta aldrig kämpa, även om det är tufft, en dag kommer du som jag att må bättre än någonsin. Våga, vilja, kämpa!

/Anonym