Jag har PTSD

Jag har PTSD. Det är inget jag döljer. På vissa sätt liknar det depression men på andra sätt inte alls. Den största skillnaden är att när någon säger att de är deprimerad "förstår" folk på ett annat sätt. När jag säger att jag har ptsd och förklarar att jag verkligen inte KLARAR av något tycker det att jag ska rycka upp mig.

Jag kan vissa dagar dansa bland hundratals på puben medan andra klarar jag knappt sitta igenom mina föreläsningar utan att konstant hålla tillbaka tårarna och känslan av folk som konstant nuddar vid mig får mig att vilja ge upp på mina studier. Jag vet att jag är älskad men min rädsla för sjukhus + ptsd vilket främst får mig att vilja gråta så fort någon rör mig får mitt hjärta att spricka. 

Jag kan inte bara rycka upp mig. Det funkar inte så för någon. Vissa dagar sover jag bort av skälet att annars går jag sönder. Andra dagar kan jag göra saker, men de är få. Men för mig är det viktigaste att komma ihåg är att jag är älskad. Det kanske inte känns värt att leva för min del, men om jag skulle sluta med det skulle alla sorger och den smärta jag känt bara gå över till de jag skulle göra allt för.

En trött tjej på 19 år