Blev våldtagen av min kompis

Jag blev ”Våldtagen” när jag var 15 år. Jag var hemma hos en av mina vänner sedan långtillbaka och vi lekte alltid som små. När vi blev äldre, så visste jag att han började känna på ett annat sätt, men jag ignorerade det. Det kändes så konstigt att jag skulle behöva sitta längre ifrån honom bara för att han blev mer närgången (han tog inte på mig utan stod bara väldigt nära hela tiden, näst intill kroppskontakt men ändå inte).

I vilket fall så hände inte det här över en dag. Det började med att vi satt och kollade på film och under filmen, så smög sig hans händer in på ställen och jag flyttade dem hela tiden och sa bara ”nej” kanske inte världens starkaste utan bara ett tystlåtet nej och försökte låtsas som inget hänt.

Efter det så gick jag hem och konfronterade honom över telefon och han försökte förklara att han trodde att jag ville. Jag förklarade att det var den totala motsatsen och han bad om ursäkt. Det tog inte bara två eller tre månader innan vi sågs igen, det tog en lååång tid, men eftersom jag hoppades på att återförenas med min barndomskompis igen eftersom han trots allt bad om ursäkt och förklarat sig, så bestämde jag mig för att förlåta honom.

(Naiv? Ja självklart)

Det hände igen och den här gången hela vägen och jag ville inte. Jag sa nej flera gånger, men gjorde inget motstånd när det hände. Jag försökte inte ens putta av honom jag lät honom ”bli klar” och sen drog jag hem. Jag minns hur jag knappt förstod vad som hänt. Flera gånger stannade jag upp och funderade på om jag skulle storma in igen och skrika och möjligtvis sparka honom.

Självklart gjorde jag inte det. Jag tog bussen hem och visste inte själv vad jag skulle kalla det. För våldtäkt är väll våldsamt med skrik och motstånd. Själv tror jag inte det, jag tror att våldtäkt händer just så här. Tyst, bakom låsta dörrar, svårt att se och framför allt svårt att vittna för. Jag anmälde honom aldrig på grund av att jag mindes min lekkamrat som liten och nu är det för sent eftersom det hände för några år sedan.

Jag måste erkänna att jag skäms lite över det, över min lilla berättelse som inte är lika blodisande som andras utan bara är så alldaglig och obetydlig, men det är den berättelsen jag inte berättar för min kille och som ger mig mardrömmar. För mig var det inte något alldagligt. Det var som om något krälande odjur slingrade sig om mig och jag hatade det. Jag ville skrika, men kunde inte.

Det är inte rätt och med den här berättelsen ville jag uppmärksamma om sådana här våldtäkter eftersom det är just vad det är. Hur obetydligt det än känns, så är det fortfarande våldtäkt, även om du gjort så lite som jag och bara sagt ”nej”.

Skrik, gapa, slå och sparka, men låt ingen skada dig. Det spelar ingen roll vem du är eller hur du ser ut. Ingen äger dig och ingen ska någonsin få röra dig utan din tillåtelse.

 

Anonym