Skönt att släppa fasaden

Jag trodde jag hade rätt bra koll på ledsamhet tills jag blev sjuk. Det började inte så farligt egentligen. Jag hade dagar jag kallade för "dippar" när jag kände mig nere, men jag kom alltid ur dem. Jag började tänka på en massa saker som jag inte reflekterat över förr, och kände mig tom och desillusionerad.

Efter ett tag märkte jag att jag sällan var glad på riktigt, oftast så var det bara korta skratt efter skämt eller liknande, och så fort huvudkällan till det roliga försvunnit så försvann glädjen omedelbart. Mina dippar blev också progressivt värre.

En vän guidade mig igenom mitt första ångestanfall även om jag inte visste var det var då. Senare snackade någon annan om det och jag kände mig sjukt olustig till mods, och jag gick in i ett annat rum och bröt ihop där.

Efter det sökte jag hjälp hos kurator, som skickade mig vidare till en psykolog. Jag kände mig smutsig på något sätt, som att jag inte var som alla andra och att det gjorde mig sämre, så jag höll inne med känslorna inför alla andra.

Efter ett tag hade jag konstruerat en ganska bra fasad av mig själv, tyckte jag. Mina vänner märkte dock att något var fel och konfronterade mig om det, och sen dess är jag mer öppen med när jag mår dåligt. Än så vet jag inte om det är samtalen som hjälper eller det faktum att jag blivit ärligare med mig själv, men det blir lättare efter ett tag. Jag hoppas jag kommer bli helt frisk till sommaren.

Anonym