Nu slipper jag pressen

När jag var 7 år gammal fick jag en växtspurt. Jag blev bland de längsta i klassen och började få bröst och könshår. Först tyckte jag att det var spännande. Ingen annan i klassen var som jag. Inget riktigt hände förutom att jag tyckte att idrotten var obehaglig på grundav att jag var tvungen att byta om med de andra tjejerna.

Oftast såg jag till att vara tidig eller så ställde jag mig i ett hör och bytte om intill väggen. Jag slutade med simning för jag fick höra sådant som "Kolla på hennes bröst" viskas bara någon meter från mig.

Något år senare i 3-4:an började tjejerna i klassen undra över mitt beteende i omklädningsrummet. En gång gick det över i hotelser. Oftast fick jag bara höra skvaller som jag valde att ignorera. Den sista gången det hände var det en kille i klassen som, mitt under en lektion, sträckte sig bakåt mot mig och frågade: "Varför duschar du aldrig med de andra tjejerna?"

Det pågick tills 5:an började. Allting förändrades väldigt snabbt; jag blev plötsligt sjuk. Jag kunde inte vara i skolan, efter en timme fick jag huvudvärk, yrsel, hade svårt att se, uppfatta och förstå saker och var tvungen att gå hem och vila. Varje dag hände samma sak och till slut slutade jag att försöka gå till skolan eftersom jag visste att det bara skulle sluta med att jag mådde fysiskt dåligt.

Jag satt hemma framför tv:n hela dagarna. Ingen visste vad som var fel. Jag tyckte att jag var tjock och började att små-banta.

I slutet av året fick vi höra från både skolsköterskorna och min läkare att det troligtvis var uteslutningsdiagnosen me/cfs som betyder kronisktrötthetssyndrom. Vid den här tiden hade jag gått tillbaka till skolan mer och mådde generellt mycket bättre. Vi var vårdtrötta och lade ner undersökningen, tyckte inte att det var nödvändigt.

Just vid den tiden upptäckte jag YouTube. Började titta på gamers, helst sådan som spelade Minecraft. Men senare så blev det deras flickvänners videos som jag kollade på, vilket ledde till weightlossvideos och träningsvideos. Jag mådde sämre än aldrig förr. Skolan blev jobbigare igen. Fick stressa ihjäl mig för att ens kunna få C eller B, när jag innan lätt fått A i de flesta ämnen.

Var knappt i skolan i 7:an. Pressen att prestera gjorde det omöjligt.

Jag gick ner mycket i vikt, men kände mig ändå tvungen att springa var morgon och äta inom strikta ramar. Jag insåg snart därpå att vad jag gjorde mot mig själv kroppsligt var fel. I och med att jag blev etiskt vegetarian kollade jag upp vad kroppen behöver och insåg att alla tjejer som jag en gång hade lyssnat på hade fel. Slutade med sociala medier. De var alldeles för påtryckande.

I 8:an gick vi tillbaka till läkarna. Vi kontaktade lärarna som var mer än villiga att se mig må bättre och vara tillbaka i skolan. Började träffa kuratorn. Jag fick ett eget schema och det blev beslutat att ingen press fick ställas på mig.

Jag är idag mycket nöjd med mig själv och min kropp. Även om jag har problem idag så har jag en väldigt bra framtidstro och kan inte vänta tills jag börjar gymnasiet. Jag tror att jag äntligen har lärt mig att det är okej att be om hjälp och att vara sig själv även när mycket i livet är jobbigt.

Tjej, 15 år